san yrkade bifall till utskottets hemställan, af sparsamhetsskäl. Hr Björek ville öppet förklara, att representationen väl vore oförhindrad att besagna sig af sin rätt äfven i denna fråga, om öOckså regeringens dispositionsrätt öfver handelsoch sjöfartsfonden hade gammal häfd för sig. För hviket ändamål hade vi eljest den nya riksdagsordningen? Att kalla den ifrågasatta indragningen för ett kontraktsbrott, vore att här bega agna ett ord, som var mer än illa valdt. Han ville dock ej motsätta sig en återremiss, om derigenom något godt kunde vinnas. Man kunde nu af stämningen inom kammaren sluta till, att utskottets förslag skulle segra, såvida ej något oförutsedt inträffade. Detta kom ock, ty justitie-statsministern frin. De Geer begärde ordet. Han sade ej mycket, men det var så mycket mera vigtigt — mer än nog! Han förklarade att regeringen, under förutsättning att anslaget oafkortadt skulle beviljas, ingått förbindelser såväl med främmande makter, som med enskilda, samt att regeringen, derest indragning nu gjordes, skulle komma i en ställning, som ingen regering i verlden skulle kunna fördraga. Denna förklaring väckte en mycket stor och en mer än i ett afseende smärtsam sensation. Hr Jöns Pährsson var i tur att få ordet och han frågade: om folket var till för regeringen eller regeringen för folket, samt yrkade bifall till betänkandet. Rop på proposition började låta höra sig, och de talare, som ytterligare uppträdde, kunde med svårighet göra sig hörda. Hr Ola Jönsson hoppades att riksdagen skulle visa sig sjelfständig, trots hr De Geers afgifna förklaring. Det var emellertid alldeles klart, act denna sjelfständighet åtminstone nu ej skulle komma att uppenbara sig i ett beslut, motsatt regeringens önskan; ty flera talare sade att allt vidare ordande vore öfverflödigt: hr Lindström hade till och med tappat koncepterna, något som han eljest ej brukar göra. Ropen på proposition blefvo allt starkare, likaså bravoropen till de talare, som sade sig vilja rösta för afslag till utskottets förslag. Sjelfva hr Key hade svårt att göra sig hörd, och detta lyckades först sedan han beklagat kammaren, som så hastigt fått allmän snufva, men icke desto mindre förklarat sig vilja säga hvad han hade på hjertat; han yrkade återremiss. Hr Björck uppsteg ånyo och bekände, att han böjde sig för hr De Geers förklaring, emedan landet ännu behöfver den nuvarande styrelsen men den, som icke ville böja sig, var hr Liljencrantz, som ytterst häftigt angrep regeringen under förklaring, att det väl ännu ej kommit så långt här i landet, att representationen behöfver frångå sin rätt genom något maktspråk från regeringens sida. Sedan, under allt mer ökad otålighet, uppenbarande sig i rop och hyssningar, hr Gripenstedt protesterat mot hr Liljencrantz utfall, förklarades öfverläggningen omsider afslutad och man skred till votering, som utföll med 105 röster för det förra anslagets bibehållande och 65 för utskottets förslag. Flere ledamöter anmälde reservation mot detta kammarens beslut. Denna utgång kan icke, efter den diskussion som föregick voteringen, betraktas som ett prejudikat att riksdagen, det vill här säga andra kammaren —den första har redan utan votering afslagit utskottets framställning — frångått sin rätt att sig sjelf beskatta, lika litet som den .bör kunna uppmuntra regeringen att framdeles bestämma öfver medel, som riksdagen ännu ej beviljat. I detta fall och i betraktande af den extra betydelse, som justitieministerns förklaring tillade utgången, är den starka minoriteten af 635 röster mycket betecknande, — den visar att det — oafsedt andra skäl — ej är vinet vänkt af regeringens ledamöter attingå sådana förbindelser, att representationen derigenom af personliga skäl nödgas lemna sitt bifall i frågor, der dess ötvertygelse är en annan. En sådan medgörlighet å riksdagens sida kan ej ofta stå acerin san Hill hyde