san yrkade bifall till utskottets hemställan,
af sparsamhetsskäl.
Hr Björek ville öppet förklara, att repre-
sentationen väl vore oförhindrad att be-
sagna sig af sin rätt äfven i denna fråga,
om öOckså regeringens dispositionsrätt öfver
handels- och sjöfartsfonden hade gammal
häfd för sig. För hviket ändamål hade vi
eljest den nya riksdagsordningen? Att kalla
den ifrågasatta indragningen för ett kon-
traktsbrott, vore att här bega agna ett ord,
som var mer än illa valdt. Han ville dock
ej motsätta sig en återremiss, om derige-
nom något godt kunde vinnas.
Man kunde nu af stämningen inom kam-
maren sluta till, att utskottets förslag skulle
segra, såvida ej något oförutsedt inträffade.
Detta kom ock, ty justitie-statsministern
frin. De Geer begärde ordet. Han sade ej
mycket, men det var så mycket mera vig-
tigt — mer än nog! Han förklarade att rege-
ringen, under förutsättning att anslaget oaf-
kortadt skulle beviljas, ingått förbindelser
såväl med främmande makter, som med en-
skilda, samt att regeringen, derest indrag-
ning nu gjordes, skulle komma i en ställ-
ning, som ingen regering i verlden skulle
kunna fördraga.
Denna förklaring väckte en mycket stor
och en mer än i ett afseende smärtsam sen-
sation. Hr Jöns Pährsson var i tur att få
ordet och han frågade: om folket var till för
regeringen eller regeringen för folket, samt
yrkade bifall till betänkandet. Rop på pro-
position började låta höra sig, och de talare,
som ytterligare uppträdde, kunde med svå-
righet göra sig hörda. Hr Ola Jönsson hop-
pades att riksdagen skulle visa sig
sjelfständig, trots hr De Geers afgifna för-
klaring. Det var emellertid alldeles klart,
act denna sjelfständighet åtminstone nu ej
skulle komma att uppenbara sig i ett beslut,
motsatt regeringens önskan; ty flera talare sa-
de att allt vidare ordande vore öfverflödigt:
hr Lindström hade till och med tappat kon-
cepterna, något som han eljest ej brukar göra.
Ropen på proposition blefvo allt starkare,
likaså bravoropen till de talare, som sade
sig vilja rösta för afslag till utskottets för-
slag. Sjelfva hr Key hade svårt att göra
sig hörd, och detta lyckades först sedan han
beklagat kammaren, som så hastigt fått all-
män snufva, men icke desto mindre förkla-
rat sig vilja säga hvad han hade på hjer-
tat; han yrkade återremiss. Hr Björck upp-
steg ånyo och bekände, att han böjde sig
för hr De Geers förklaring, emedan landet
ännu behöfver den nuvarande styrelsen
men den, som icke ville böja sig, var hr
Liljencrantz, som ytterst häftigt angrep re-
geringen under förklaring, att det väl ännu
ej kommit så långt här i landet, att repre-
sentationen behöfver frångå sin rätt genom
något maktspråk från regeringens sida. Se-
dan, under allt mer ökad otålighet, uppen-
barande sig i rop och hyssningar, hr Gripen-
stedt protesterat mot hr Liljencrantz utfall,
förklarades öfverläggningen omsider afslu-
tad och man skred till votering, som utföll
med 105 röster för det förra anslagets bi-
behållande och 65 för utskottets förslag.
Flere ledamöter anmälde reservation mot
detta kammarens beslut.
Denna utgång kan icke, efter den diskussion
som föregick voteringen, betraktas som
ett prejudikat att riksdagen, det vill här
säga andra kammaren —- den första har
redan utan votering afslagit utskottets fram-
ställning — frångått sin rätt att sig sjelf
beskatta, lika litet som den .bör kunna
uppmuntra regeringen att framdeles be-
stämma öfver medel, som riksdagen ännu
ej beviljat. I detta fall och i betraktande
af den extra betydelse, som justitieministerns
förklaring tillade utgången, är den starka
minoriteten af 635 röster mycket beteck-
nande, — den visar att det — oafsedt an-
dra skäl — ej är vinet vänkt af regeringens
ledamöter attingå sådana förbindelser, att re-
presentationen derigenom af personliga skäl
nödgas lemna sitt bifall i frågor, der dess
ötvertygelse är en annan. En sådan med-
görlighet å riksdagens sida kan ej ofta stå
acerin san Hill hyde