Och hon satte sig åter.
— En afton, sade Armand, för omkring ett
år sedan reste jag i Italien tillsammans med en
vän. Natten öfverraskade oss...
Armand gjorde här ett uppehåll och betrak-
tade damen. Hon förblef helt och hållet orörlig.
— Vi hade hört två skott aflossas på afstånd,
fortfor den unge mannen. En timma sednare
kommo vi till ett dåligt värdshus, der vi sam-
manträffade med en svartklädd dam, åtföljd af
en enda betjent, hvilken var sårad. Damens
öfriga följeslagare hade blifvit dödade...
Åter tystnade Armand. Damen med svarta
handsken tycktes åhöra honom med den största
förvåning, men intet i hennes ansigte artydde
att hon hade någon gemenskap med det frun-
timmer, om hvilket Armand talade.
Han återtog:
— Denna dam var ri...
— Jag? utbrast hon.
Och hon uttalade detta enda ord med en så
väl spelad öfverraskning, att den unge mannen
häpen tog ett steg tillbaka.
— Eller åtminstone, tillade han, liknade hon
er fullkomligt...
— Åh! min herre, sådana likheter äro, min-
sann, icke sällsynta.
— Men, invände han, i det han pekade på
den handske, hon bar på sin venstra hand, hon
hade, likasom ni, en svart handske, en enda...
— Nå, än sedan?
— Några dagar sednare återfann jag samma
fruntimmer i Milano på la Scala-teatern; den
gången hade hon eh äldre man i sällskap...
Min vän och jag helsade på henne.
— Min herre, yttrade damen med svarta
handsken, var god och säg mig, hvilket sam-
band förefinnes mellan denna qvinna och mig.
— Jag påstår, att ni båda i sjelfva verket