vid kungl. teatern i såväl ekonomiskt som
rent konstnärligt hänseende redan före hr
af Edholms tid inrotat sig; men vi tro, att
hr af Edholm icke allenast icke gjort sig
möda nog att sökavpprycka dessa missförhål-
landen, utan äfven gjort dem mera rotfasta,
ja, till och med skapat nya sådana.
Om vi först och främst fäista oss vid
kungl. teaterns ekonomi -— har månne den
J. . . .
nuvarande styrelsen gjort det ringaste för
att afskaffa den mänga onyttiga tjeonstemän
med mer eller mindre granna titlar (in-
spektör, kamrer, 0. d.) hvilka, utan att
göra nytta för en bråkdel af de löner, de
ör
årligen uppbära, lära tynga på teaterns bud-
get til den grad, att de för teatern med-
föra en årlig utgift af omkring 43,0600 rår?
Härpå torde kunna svaras ett obetingadt
tNg! Har styrelsen gjort andra inbespa-
ringar vid anordnandet af teaterns ut-
gifter? Jo, vid slutet af förra vårterminen
afskedades utan nåd och förskoning en
del klent affönade manliga figuranter —
personer hvilka från barndomen uppfostrats
till teaterns tjenst — och sattes så godt
som på bar backe. Man inbesparade häri-
genom ett par, tre tusen rdr. Men genom
att ohetänksamt och på ett mot god ord-
ping vid en teater stridande sätt bevilja
premier-sujetter tjenstledighet under brin-
nande speltermin, sätter man sig sjelf i
ett trångmål, hvarur man endast genom
pekuniära uppofiringar -— vida kännbarare
än de fattige figuranternas löner -- kan
reda sig. Eu sådant fall af permittering
med thy åtföljande re-engacement mot sär-
skild godtgörelse under permissionstiden,
har inom teaterverlden vanligen anförts, då
man riktigt klart velat lägga i dagen veder-
börandes brist på administrationsförmåga.
Det ofvan anförda är ett litet prof på, huru
den nuvarande styrelsen gör besparingar —
huru den silar mygg och sväljer kameler!
Huru har den nuvarande direktionen upp-
fattat sin pligt att betrakta den teater, öf-
ver hvilken hon blifvit satt att hafva hög-
sta ledningen, såsom en sannt sedtig och
bildande anstalt? Vi svara: genom uppta-
gande af Hr Lambinets misstag, Riddar
Blåskägg, Ny firma, genom Sköna He-
lenas jubileum, som af direktören firades
med en särskild fest, under det att det
fosterländska stycket Wermliänningarnes
100:de uppförande spårlöst gick förbi, m. m.,
m. m.
Må man ej komma fram med det ofta
framställda genmälet, att Riddar Blåskägg
och dylika produkter lockat folk, som med
högljudt bifall helsat desamma. I en stor
stad finnes gudnås altid en publik, som
framför allt föredrager det moraliskt usla;
men det är ej för denna publiks förlustel-
ser som landets första scen bör öppna sina
portar, och ej för uppehållande af sådana
skådespel, som statens bidrag af svenska
folkets representanter blifvit lemnadt.
Dessa åsigter uttalades också ganska be-
stämdt inom första kammaren i går förmid-
dag, der frågan om anslaget till k. teatern
då förevar. Alla talare, som i denna fråga
yttrade sig, hrr Hazelius, Beckmon, Henning
flamälton, Thorburn, Nordenfelt, Montgomery-
Cederhjelm, Bergstedt och Nordström, VOro
derom ense. De tvenne förstnämnde fram-
höllo isynnerhet bjert icke allenast den
misshushållning eler dåliga förvaltning som
ect och fortfarande eger rum vid k. teatern,
utan äfven den mäissriktning med hänsyn till
konstens uppgift, som denna teaters direk-
tion på sednaste tiden i vissa fall följt.
Om man äfven numera, sedan upplysningan
blifvit mera allmän och folket erhållit så
många bildningsmedel mot hvad förr var
fallet, ej kan fullt tillerkänna teatern samma
framstående plats och betydelse för folkets
kultur-utveckling, som den förr onekligen
innehade, så är den likväl långt ifrån så
betydelselös äfven i detta fall, som många
synas anse den; och i en riktning kan teatern
ännu inverka med oförminskad styrka —
den dåliga, genom att framställa lasten och
sedeförderfvet i en lockande och förförisk
skepnad och genom att väcka böjelse för
öfverdåd och en ruinerande lyx. Kammaren