vid kungl. teatern i såväl ekonomiskt som rent konstnärligt hänseende redan före hr af Edholms tid inrotat sig; men vi tro, att hr af Edholm icke allenast icke gjort sig möda nog att sökavpprycka dessa missförhållanden, utan äfven gjort dem mera rotfasta, ja, till och med skapat nya sådana. Om vi först och främst fäista oss vid kungl. teaterns ekonomi -— har månne den J. . . . nuvarande styrelsen gjort det ringaste för att afskaffa den mänga onyttiga tjeonstemän med mer eller mindre granna titlar (inspektör, kamrer, 0. d.) hvilka, utan att göra nytta för en bråkdel af de löner, de ör årligen uppbära, lära tynga på teaterns budget til den grad, att de för teatern medföra en årlig utgift af omkring 43,0600 rår? Härpå torde kunna svaras ett obetingadt tNg! Har styrelsen gjort andra inbesparingar vid anordnandet af teaterns utgifter? Jo, vid slutet af förra vårterminen afskedades utan nåd och förskoning en del klent affönade manliga figuranter — personer hvilka från barndomen uppfostrats till teaterns tjenst — och sattes så godt som på bar backe. Man inbesparade härigenom ett par, tre tusen rdr. Men genom att ohetänksamt och på ett mot god ordping vid en teater stridande sätt bevilja premier-sujetter tjenstledighet under brinnande speltermin, sätter man sig sjelf i ett trångmål, hvarur man endast genom pekuniära uppofiringar -— vida kännbarare än de fattige figuranternas löner -kan reda sig. Eu sådant fall af permittering med thy åtföljande re-engacement mot särskild godtgörelse under permissionstiden, har inom teaterverlden vanligen anförts, då man riktigt klart velat lägga i dagen vederbörandes brist på administrationsförmåga. Det ofvan anförda är ett litet prof på, huru den nuvarande styrelsen gör besparingar — huru den silar mygg och sväljer kameler! Huru har den nuvarande direktionen uppfattat sin pligt att betrakta den teater, öfver hvilken hon blifvit satt att hafva högsta ledningen, såsom en sannt sedtig och bildande anstalt? Vi svara: genom upptagande af Hr Lambinets misstag, Riddar Blåskägg, Ny firma, genom Sköna Helenas jubileum, som af direktören firades med en särskild fest, under det att det fosterländska stycket Wermliänningarnes 100:de uppförande spårlöst gick förbi, m. m., m. m. Må man ej komma fram med det ofta framställda genmälet, att Riddar Blåskägg och dylika produkter lockat folk, som med högljudt bifall helsat desamma. I en stor stad finnes gudnås altid en publik, som framför allt föredrager det moraliskt usla; men det är ej för denna publiks förlustelser som landets första scen bör öppna sina portar, och ej för uppehållande af sådana skådespel, som statens bidrag af svenska folkets representanter blifvit lemnadt. Dessa åsigter uttalades också ganska bestämdt inom första kammaren i går förmiddag, der frågan om anslaget till k. teatern då förevar. Alla talare, som i denna fråga yttrade sig, hrr Hazelius, Beckmon, Henning flamälton, Thorburn, Nordenfelt, MontgomeryCederhjelm, Bergstedt och Nordström, VOro derom ense. De tvenne förstnämnde framhöllo isynnerhet bjert icke allenast den misshushållning eler dåliga förvaltning som ect och fortfarande eger rum vid k. teatern, utan äfven den mäissriktning med hänsyn till konstens uppgift, som denna teaters direktion på sednaste tiden i vissa fall följt. Om man äfven numera, sedan upplysningan blifvit mera allmän och folket erhållit så många bildningsmedel mot hvad förr var fallet, ej kan fullt tillerkänna teatern samma framstående plats och betydelse för folkets kultur-utveckling, som den förr onekligen innehade, så är den likväl långt ifrån så betydelselös äfven i detta fall, som många synas anse den; och i en riktning kan teatern ännu inverka med oförminskad styrka — den dåliga, genom att framställa lasten och sedeförderfvet i en lockande och förförisk skepnad och genom att väcka böjelse för öfverdåd och en ruinerande lyx. Kammaren