— Och nu farväl, slutade Fulmen, i det hon räckte Armand sin hand; låtom oss hoppas att major Arleff ej dödar er! — Ja, låtom oss hoppas det. Med ett stolt leende kysste Armand Fulmens sköna hand. — Jag väntar er i morgon, tillade hon; lycka till, don Juan!... Ett klingande skratt beledsagade dessa ord, hvarefter Fulmen slog igen vagnsdörren och ropade till kusken: — Kör hem! Armand vinkade med handen efter den bortilande vagnen och fördjupade sig helt oförskräckt i den mörka portgången. Nästan i samma ögonblick tillslöts porten. Armand trefvade sig upp för den branta trappan, vägledd af en smutsig lina som ersatte ledstången. Tack vare vaxstapeln, kom han upp i tredje våningen, der han fann den af Fulmen omtalade korridoren; vid slutet af densamma påträffade han tre dörrar, och på en af dessa stod siffran tio. Han satte nyckeln i låset, inträdde uti rummet och gick, utan att ens kasta en blick omkring sig i studentens bostad, rakt fram till fönstret, som han öppnade. I detta ögonblick klappade Armands hjerta så hårdt, att det tycktes vilja spränga hans bröst. Hans rörelse var emellertid helt naturlig, då man besinnar hvilken passionerad kärlek han hyste för Damen med svarta handsken — en kärlek, hvilken hindren och det hemlighetsfulla i hennes uppträdande snarare ökat än minskat. Också erfor han ett ögonblicks tvekan, innan han ifrån fönstret hoppade ned på taket, som låg ett stycke under honom. Han varseblef vid ändan af taket en lysande