— Och nu farväl, slutade Fulmen, i det hon
räckte Armand sin hand; låtom oss hoppas att
major Arleff ej dödar er!
— Ja, låtom oss hoppas det.
Med ett stolt leende kysste Armand Fulmens
sköna hand.
— Jag väntar er i morgon, tillade hon; lycka
till, don Juan!...
Ett klingande skratt beledsagade dessa ord,
hvarefter Fulmen slog igen vagnsdörren och ro-
pade till kusken:
— Kör hem!
Armand vinkade med handen efter den bort-
ilande vagnen och fördjupade sig helt oförskräckt
i den mörka portgången.
Nästan i samma ögonblick tillslöts porten.
Armand trefvade sig upp för den branta trap-
pan, vägledd af en smutsig lina som ersatte
ledstången.
Tack vare vaxstapeln, kom han upp i tredje
våningen, der han fann den af Fulmen omta-
lade korridoren; vid slutet af densamma påträf-
fade han tre dörrar, och på en af dessa stod
siffran tio.
Han satte nyckeln i låset, inträdde uti rum-
met och gick, utan att ens kasta en blick om-
kring sig i studentens bostad, rakt fram till
fönstret, som han öppnade.
I detta ögonblick klappade Armands hjerta
så hårdt, att det tycktes vilja spränga hans
bröst. -
Hans rörelse var emellertid helt naturlig, då
man besinnar hvilken passionerad kärlek han
hyste för Damen med svarta handsken — en
kärlek, hvilken hindren och det hemlighetsfulla
i hennes uppträdande snarare ökat än minskat.
Också erfor han ett ögonblicks tvekan, innan
han ifrån fönstret hoppade ned på taket, som
låg ett stycke under honom.
Han varseblef vid ändan af taket en lysande