DAMEN MED SVARTA HANDSKEN, (Fortsättning af Det Hemliga Förbundet). (Forts. fr. föreg. n:r). — Jag vet det, svarade hon med ett egendomligt leende; men har ni då icke hört, min käre vän, att dårskapen är den verkliga visheten, och den absoluta sanningen endast en påradox ? Då han lät höra ett klingande skratt, fortfor hon: — Om ni afbryter mig så der, får ni ej veta någonting. — Det vore ledsamt och derför vill jag uppmärksamt lyssna till hvad ni har att säga. — Jag sade er nyss att jag älskar er, och att jag förr eller sednare hoppas finna min kär1:k besvarad. Armand höjde på axlarne och svarade: — Mitt hjerta är fästadt för hela lifvet. — Jag är icke, må ni tro, fortfor Fulmen, utan att synas gifva akt på den unge mannens yttrande, en vanlig qvinna; i stället för att förfölja min rival och skada henne i ert omdöme, vill jag tvärtom tjena er båda... — En besynnerlig taktik! sade Armand leende. — Dea är i alla fall min. Jag vill kullstörta alla hinder, som skilja er ifrån henne, och jag skall förmå henne att älska er. sårmand kunde icko återhålla ett utrop af glädje Han blef sedan smått förlägen häröfver, då han besinnade att han hade framför sig en qvinna, som var kär i honom. — Förlåt mig, stammade han. — Jag gör det desto hellre, som jag väntade mig detta utrop.