DAMEN MED SVARTA HANDSKEN,
(Fortsättning af Det Hemliga Förbundet).
(Forts. fr. föreg. n:r).
— Jag vet det, svarade hon med ett egen-
domligt leende; men har ni då icke hört, min
käre vän, att dårskapen är den verkliga vishe-
ten, och den absoluta sanningen endast en på-
radox ?
Då han lät höra ett klingande skratt, fortfor
hon:
— Om ni afbryter mig så der, får ni ej veta
någonting.
— Det vore ledsamt och derför vill jag upp-
märksamt lyssna till hvad ni har att säga.
— Jag sade er nyss att jag älskar er, och
att jag förr eller sednare hoppas finna min kär-
1:k besvarad.
Armand höjde på axlarne och svarade:
— Mitt hjerta är fästadt för hela lifvet.
— Jag är icke, må ni tro, fortfor Fulmen,
utan att synas gifva akt på den unge mannens
yttrande, en vanlig qvinna; i stället för att för-
följa min rival och skada henne i ert omdöme,
vill jag tvärtom tjena er båda...
— En besynnerlig taktik! sade Armand le-
ende.
— Dea är i alla fall min. Jag vill kullstörta
alla hinder, som skilja er ifrån henne, och jag
skall förmå henne att älska er.
sårmand kunde icko återhålla ett utrop af
glädje
Han blef sedan smått förlägen häröfver, då
han besinnade att han hade framför sig en qvinna,
som var kär i honom.
— Förlåt mig, stammade han.
— Jag gör det desto hellre, som jag väntade
mig detta utrop.