inga andra än litteratören Maurice Stephan och
Nini-Pompadour, hvilka efter den omtalade su-
pån blifvit synnerligen goda vänner.
Gifvande armen åt sin följeslagerska, skyn-
dade Maurice uppför trappan, och möttes i
dörren af Armand.
— God dag, mina vänner, hur befinner ni er?
sade han till dem.
— Det vore snarare i sin ordning att vi gjorde
dig denna fråga, svarade Maurice; men låt mig
till en början för dig få presentera fru Stephan.
— Odjur! utbrast Nini, hur kan ni på ett
sådant sätt blottställa en ung flicka, som ej har
något annat skydd än sin oskuld...?
— Var tyst! inföll Maurice, din oskuld är en
dålig skylt. Men hur mår du, Armand? Du
har i dag ej samma ömkliga min på dig som
då du i förrgår berättade din otur med Damen
med svarta handsken.
Armand rynkade pannan.
— Tusan ändå, fortfor Maurice, en sådan
läkare den der Fulmen är!
— Tycker du det? sade Armand.
— Jag säger, fortfor journalisten, att Fulmen,
till följd af den lag som i afseende på kärleks-
affärer är gällande och stadgar att den ena
spiken uttränger den andra, har på ett både
skyndsamt och underbart sätt kurerat dig.
— Fulmen? sade Armand förvånad.
— Det tjenar ju till ingenting, utbrast Nini-
Pompadour skrattande, att ni ännu söker spela
okunnig.
— Vi veta allt, sade Maurice.
— Nå, så säg mig då något, ty jag vet all-
deles ingenting, inföll Armand.
— Hycklare, utropade Maurice, hur kan du
tro oss vara sådana dumhufvuden?
— Men, jag svär...
— Nå, så låtom oss taga en öfverblick af
hvad du under dessa tvenne dagar gjort. I går