inga andra än litteratören Maurice Stephan och Nini-Pompadour, hvilka efter den omtalade supån blifvit synnerligen goda vänner. Gifvande armen åt sin följeslagerska, skyndade Maurice uppför trappan, och möttes i dörren af Armand. — God dag, mina vänner, hur befinner ni er? sade han till dem. — Det vore snarare i sin ordning att vi gjorde dig denna fråga, svarade Maurice; men låt mig till en början för dig få presentera fru Stephan. — Odjur! utbrast Nini, hur kan ni på ett sådant sätt blottställa en ung flicka, som ej har något annat skydd än sin oskuld...? — Var tyst! inföll Maurice, din oskuld är en dålig skylt. Men hur mår du, Armand? Du har i dag ej samma ömkliga min på dig som då du i förrgår berättade din otur med Damen med svarta handsken. Armand rynkade pannan. — Tusan ändå, fortfor Maurice, en sådan läkare den der Fulmen är! — Tycker du det? sade Armand. — Jag säger, fortfor journalisten, att Fulmen, till följd af den lag som i afseende på kärleksaffärer är gällande och stadgar att den ena spiken uttränger den andra, har på ett både skyndsamt och underbart sätt kurerat dig. — Fulmen? sade Armand förvånad. — Det tjenar ju till ingenting, utbrast NiniPompadour skrattande, att ni ännu söker spela okunnig. — Vi veta allt, sade Maurice. — Nå, så säg mig då något, ty jag vet alldeles ingenting, inföll Armand. — Hycklare, utropade Maurice, hur kan du tro oss vara sådana dumhufvuden? — Men, jag svär... — Nå, så låtom oss taga en öfverblick af hvad du under dessa tvenne dagar gjort. I går