DAMEN MED SVARTA HANDSKEN. (Fortsättning af Det Hemliga Förbundet). (Forts. fr. föreg. n:r). — Då blir det ännu lättare för mig att visa, i hvilket afseende ni behöfver mig... Min käre vän, ni skall veta att en qvinna, sådan som jag, älltid är den bästa hjelpare, man kan påträffa i den kinkiga belägenhet, hvaruti ni befinner er. Om jag förstått er rätt, älskar ni ett fruntimmer, som å sin sida bryr sig om kärlek ungefär lika mycket som jag gjorde det i går... — I går? frågade Armand förvånad. Fulmen bet sig i läppen. — Förutsätt att jag icke fällt dettå yttrande, som förvånar er, sade hon, och låt mig fortsätta. Det är tydligt att om ni älskar denna qvinna och förtviflar om att sjelf kunna bana er väg till henne, ett fruntimmers råd kunna vara er nyttiga... Hon lade särskild vigt på dessa sista ord. En viss förnöjelse afspeglade sig i Armands anlete. — Huru! yttrade! han, skulle ni vilja hjelpa mig? — Ja. — Gifva mig goda råd? — Hvarför icke? Piötsligen tycktes den unge mannen blifva orolig. — Lägger ni icke ut en snara för mig? frågade han. — Nej, svarade Fulmen i uppriktig, öfvertygande ton. -Dock... nyss... — Nyss sade jag att jag älskade er, och mi, lättrogen som ni är, kom aldrig att tänka på att jag kunde tala osannt... Emellertid är förhållandet verkligen att jag tycker om er, och