DAMEN MED SVARTA HANDSKEN.
(Fortsättning af Det Hemliga Förbundet).
(Forts. fr. föreg. n:r).
— Då blir det ännu lättare för mig att visa,
i hvilket afseende ni behöfver mig... Min käre
vän, ni skall veta att en qvinna, sådan som jag,
älltid är den bästa hjelpare, man kan påträffa
i den kinkiga belägenhet, hvaruti ni befinner er.
Om jag förstått er rätt, älskar ni ett fruntim-
mer, som å sin sida bryr sig om kärlek ungefär
lika mycket som jag gjorde det i går...
— I går? frågade Armand förvånad.
Fulmen bet sig i läppen.
— Förutsätt att jag icke fällt dettå yttrande,
som förvånar er, sade hon, och låt mig fort-
sätta. Det är tydligt att om ni älskar denna
qvinna och förtviflar om att sjelf kunna bana
er väg till henne, ett fruntimmers råd kunna
vara er nyttiga...
Hon lade särskild vigt på dessa sista ord.
En viss förnöjelse afspeglade sig i Armands
anlete.
— Huru! yttrade! han, skulle ni vilja hjelpa
mig?
— Ja.
— Gifva mig goda råd?
— Hvarför icke?
Piötsligen tycktes den unge mannen blifva
orolig.
— Lägger ni icke ut en snara för mig? frå-
gade han.
— Nej, svarade Fulmen i uppriktig, öfver-
tygande ton.
-- Dock... nyss...
— Nyss sade jag att jag älskade er, och mi,
lättrogen som ni är, kom aldrig att tänka på
att jag kunde tala osannt... Emellertid är för-
hållandet verkligen att jag tycker om er, och