ver, der är icke kraiten törslappad. Nöden har visserligen sin gradmätare. Denna gradmätare är gemensam för hela landet, en och densamma för hila riket. Den utgöres utaf det gällsnde spanmåilspriset. Men då detta pris är så högt, som nu, så väl söderut, 30m norr-hän, så förefianes nöden, — företrädesvs med afseende på de arbetande klasserna, — lika väl i de södra gom i de norra delarne af vårt land. Den tanten att detta nu föreslagna understöd särskildt skulle gålla Norrland — jag upprepar det — anser jag dertör helt och hållet böra tillbakavizas. Den nuj föreliggande frågan anser jag vera en en bland de aldra vigtigaste, som på våra riksdagar kan förekomma till behandling, ty frågan om nödvändigheten att snskaffa a lmaänna arbetena är icke en konjunkturfråga som kan dyka upp i dag och l:gga nere i morgon, utan den är en verklig tidsfråga af stor och allmän betydelss. Den gälier huruvida och i hvad mån staten kan eller bör befinnas skyldig stt under förhållanden af verkligt behof bidraga till den talrikaste delen af landets ipnevåna:e, de arbetande klasserna, med det första och förnämsta vilkoret för deras ekonomiska välbefinnande, nersligen med arbete: den gäller huruvida och i kved mån de förmögnare och rizare klasserna inom ett land, som alltid skatta relativt mera till staten, böra kännas skyldige eller icke, att, för åstadkommande ef tillräckligt arbete, sålunda bidraga till det helas ekonomiska bestånd; buruvida, i korthet sagdt. å ena sidan icke en skyldighet förefinnes att gifva arbete och å den andra rättigbeten att erbålla det Denna fråga har redan sin historia. Denna historia leder sin upprinnelse från den tidpunkt då den stora Franska revolu:ionen sprängde fram öfver det förslafvade Europa och i alla rigtnicgar sluvgade ut blixt och Iljungeld. Denna minnesdigra tid väckte till nyttlif vetenskap och konst, industri och bandel, jordbruk och näringar. Med den nyfödda naturvetenskapen trädde i dagen till menniskoslägtets tienst en mängd nya fysiska och kemiska krafter. Men allt efter som så!unda tiden utvecklade nya vyer, nya källor, nya krafter och medel, omgestaltade sig äfven samhällenas både intelligenta och praktiska verldsuppfattning. Uppfin-!? ningen och användandet af maskinerier i stor skala j åstadkom — bland annat -— den största förändring i arbetsklassens ställning, och hade till följd, snart sagdt, dess fullkomliga ombildning. Denana stora omzestaltninog af förut bestående förhållanden följdes nemligen — tätt i fotspåren — af en Jyster skugga: briet på arbete, hungersnöd, bekymmer och elände. Första gången det fruktansvärda ordet pauperism ljöd öfver verldea och framträdde såsom ett tärande samhällsondt, hvarför bot måste anskaffas, var år 1817 i England, hvilket land då hade en fattigbudget af 9 millioner pund egterIng, eller en summa af 172 millioner Riksdaler Svenskt. Följden af det förfärliga elände, som då rådde bland arbetarebefolkningen, var emellertid den, att såväl Staten som kommunen fann sig förpligtad att ingripa med sin verksamhet för anskaffandet af pågon hjelp, och på detta sätt bildades arbetsbus af trenne särskilda slag, arbetsbus för män, arbetashus för qvinnor och arbetshus för barn. Huru denna fråga uader tidens lopp vidare utveckJat sig, är här icke rätta stället att omförmäla, ej heller medgitver tiden att upprepa historien härom, som dessutom för en stor del af Kammarens ledamöter torde vara bekant. Mine herrar! Man talar mycket i våra dagar om folkuppfostran, och jag medgifver gerna att den är af yrtereta vigt för arbetsklassens höjande, men en fråga af nära nog samma stora betydenhet är frågan om arbetets organisation, hvarigenom arbetsklassens sociala ställning först kan blifva sådan den rätteligen bör vara. Man talar mycket om orgsnisationen af vårt försvar mot yttre fiender; godt och väl, men med Guds hjelp skola vi nog reda oss med våra yttre fiender; men nöd, brist och eläade iuom vårt eget Jand utgöra ännu svårare iare fiender, mot hvilka det icke är så lätt att behålla fältet, och i närvarande stund befinna vi oss i en ställning, som ingalunda är afundsvärd, utan verkligen hotar med ganska stora faror. Visserligen har mången tänkt sig ett botemedel mot det onda, hvarutaf vårt land lider, i den föreslagra pya ministeren för jordbruket och allmänna arbetena, men det öröjer en rund tid,innpan någon sådan kan komma till stånd, och intilldess sådant kan ske är användandet af de utaf kungl. Maj:t nu begärda 500,000 rikadalerna endast att anse såsom ett palliativ. Eoligt min öfvertygelse kan icke riksdagen undandrarga sig att lemna understöd till arbetsbristens afbjelpande, aldrahelst då i betraktande tages att statsmagterna sjelfva, såväl regeringen som representationen, till icke ringa delkuuna sägas hafva förorsakat dess uppkomst, derigenom att de alltifrån 1856—1858 årens riksdag — riksdag efter riksdag — fordrat och beviljat millioner efter millioner i och för jurnvägsbyggnader, men i motsats dertill på de gednare åren, om icke helt och hbåilet dermed upphört, dock i väseatlig mån ioskränkt sig. Uader det arslagsfebern för jernväpars anläggande emellertid fortfor, egnade sig naturligtviz tusendeta!s perconer åt dessa arbeten, men hvilka personcr, jemte deras familjer, nu, 8edan staten drasit in på dessa arbeten, sakna påräknad förtjenst ). Staten bar sålunda skapat, så att säga, eu särskild korps af arbetare, för hvilken den på det hela äfven kan anses vara skyldig att ansvara. När staten likväl undandrager sig denna förbindelse, kan man ej undra på att ställningen inom de arbetande klasserna blifvit så bekymmersam, som den ru i sjelfva verket är. Det finnes dessutom en annan klass af artetare, hvilken staten jemvöl kan hafva en vias skyldighet att med allmänna arbeten tillgodo:e, jag mevar des. k. fria arbetarne. Dessa, som frigjort sig från tj-nstebjonsstadgan, äro lemnadge åt sig sjelfva såväl i valet af arbete som äfven i pligten attsig försörja. Mcn tydligt och klart är att, då varupriserna, försörjuiugsmedlen, stija 8å oerbördt som händelsen nu är, svmt arbetsgifvarne — jemväl till följd deraf — 86 sig nödsakade att begransa sin företagsamhet, desse arbetare i första rummet deraf skola körnbert täffas. Att komwuntrna icke kunna tillförbinda, några andra åligganden till dem, än hvad fettigvårdstörordningarne ä:äsga, är gifvet. I saknad af arbets skola de följaktligen försjunka i År finnas, då omkring 13 millioner rår upparbetats på jernvägar och ensamt på statsbanor användes är 1863: cirka 8 900.000 rdr, 1864: 8,800,000 rdr, 1865: 8.800.000 rdr, 1866: 6,576,000 rdr, 1867: mellan 4 och 5 millioner rdr, under det att för 1868 endast 2.000.600 rdr äro tillgängliga. Dessa sistnämnda bestå nl 1.500 000 rår, sonr återstå till arbeten å Wermlands-banan. sedan denna bana måst öfvertaga en Fel sr e samateriel från öfriga banor, hvarpå för