ver, der är icke kraiten törslappad. Nöden har
visserligen sin gradmätare. Denna gradmätare är
gemensam för hela landet, en och densamma för
hila riket. Den utgöres utaf det gällsnde span-
måilspriset. Men då detta pris är så högt, som nu,
så väl söderut, 30m norr-hän, så förefianes nöden,
— företrädesvs med afseende på de arbetande
klasserna, — lika väl i de södra gom i de norra
delarne af vårt land. Den tanten att detta nu
föreslagna understöd särskildt skulle gålla Norr-
land — jag upprepar det — anser jag dertör helt
och hållet böra tillbakavizas.
Den nuj föreliggande frågan anser jag vera en
en bland de aldra vigtigaste, som på våra riksda-
gar kan förekomma till behandling, ty frågan om
nödvändigheten att snskaffa a lmaänna arbetena är
icke en konjunkturfråga som kan dyka upp i dag
och l:gga nere i morgon, utan den är en verklig
tidsfråga af stor och allmän betydelss. Den gälier
huruvida och i hvad mån staten kan eller bör be-
finnas skyldig stt under förhållanden af verkligt
behof bidraga till den talrikaste delen af landets
ipnevåna:e, de arbetande klasserna, med det första
och förnämsta vilkoret för deras ekonomiska välbe-
finnande, nersligen med arbete: den gäller huruvida
och i kved mån de förmögnare och rizare klasserna
inom ett land, som alltid skatta relativt mera till
staten, böra kännas skyldige eller icke, att, för åstad-
kommande ef tillräckligt arbete, sålunda bidraga
till det helas ekonomiska bestånd; buruvida, i korthet
sagdt. å ena sidan icke en skyldighet förefinnes
att gifva arbete och å den andra rättigbeten att
erbålla det Denna fråga har redan sin historia.
Denna historia leder sin upprinnelse från den tid-
punkt då den stora Franska revolu:ionen sprängde
fram öfver det förslafvade Europa och i alla rigt-
nicgar sluvgade ut blixt och Iljungeld. Denna min-
nesdigra tid väckte till nyttlif vetenskap och konst,
industri och bandel, jordbruk och näringar. Med
den nyfödda naturvetenskapen trädde i dagen till
menniskoslägtets tienst en mängd nya fysiska och
kemiska krafter. Men allt efter som så!unda tiden
utvecklade nya vyer, nya källor, nya krafter och me-
del, omgestaltade sig äfven samhällenas både intel-
ligenta och praktiska verldsuppfattning. Uppfin-!?
ningen och användandet af maskinerier i stor skala j
åstadkom — bland annat -— den största förändring
i arbetsklassens ställning, och hade till följd, snart
sagdt, dess fullkomliga ombildning. Denana stora
omzestaltninog af förut bestående förhållanden följ-
des nemligen — tätt i fotspåren — af en Jyster
skugga: briet på arbete, hungersnöd, bekymmer
och elände. Första gången det fruktansvärda ordet
pauperism ljöd öfver verldea och framträdde
såsom ett tärande samhällsondt, hvarför bot måste
anskaffas, var år 1817 i England, hvilket land då
hade en fattigbudget af 9 millioner pund egter-
Ing, eller en summa af 172 millioner Riksdaler
Svenskt. Följden af det förfärliga elände, som då
rådde bland arbetarebefolkningen, var emellertid
den, att såväl Staten som kommunen fann sig för-
pligtad att ingripa med sin verksamhet för anskaf-
fandet af pågon hjelp, och på detta sätt bildades
arbetsbus af trenne särskilda slag, arbetsbus för
män, arbetashus för qvinnor och arbetshus för barn.
Huru denna fråga uader tidens lopp vidare utveck-
Jat sig, är här icke rätta stället att omförmäla, ej
heller medgitver tiden att upprepa historien härom,
som dessutom för en stor del af Kammarens leda-
möter torde vara bekant.
Mine herrar! Man talar mycket i våra dagar om
folkuppfostran, och jag medgifver gerna att den är
af yrtereta vigt för arbetsklassens höjande, men
en fråga af nära nog samma stora betydenhet är
frågan om arbetets organisation, hvarigenom arbets-
klassens sociala ställning först kan blifva sådan
den rätteligen bör vara. Man talar mycket om or-
gsnisationen af vårt försvar mot yttre fiender; godt
och väl, men med Guds hjelp skola vi nog reda
oss med våra yttre fiender; men nöd, brist och
eläade iuom vårt eget Jand utgöra ännu svårare
iare fiender, mot hvilka det icke är så lätt att be-
hålla fältet, och i närvarande stund befinna vi oss
i en ställning, som ingalunda är afundsvärd, utan
verkligen hotar med ganska stora faror. Visserli-
gen har mången tänkt sig ett botemedel mot det
onda, hvarutaf vårt land lider, i den föreslagra pya
ministeren för jordbruket och allmänna arbetena,
men det öröjer en rund tid,innpan någon sådan kan
komma till stånd, och intilldess sådant kan ske är
användandet af de utaf kungl. Maj:t nu begärda
500,000 rikadalerna endast att anse såsom ett pallia-
tiv. Eoligt min öfvertygelse kan icke riksdagen
undandrarga sig att lemna understöd till arbetsbri-
stens afbjelpande, aldrahelst då i betraktande ta-
ges att statsmagterna sjelfva, såväl regeringen som
representationen, till icke ringa delkuuna sägas hafva
förorsakat dess uppkomst, derigenom att de allt-
ifrån 1856—1858 årens riksdag — riksdag efter
riksdag — fordrat och beviljat millioner efter
millioner i och för jurnvägsbyggnader, men i mot-
sats dertill på de gednare åren, om icke helt
och hbåilet dermed upphört, dock i väseatlig mån
ioskränkt sig. Uader det arslagsfebern för jernvä-
pars anläggande emellertid fortfor, egnade sig na-
turligtviz tusendeta!s perconer åt dessa arbeten,
men hvilka personcr, jemte deras familjer, nu, 8e-
dan staten drasit in på dessa arbeten, sakna på-
räknad förtjenst ). Staten bar sålunda skapat, så
att säga, eu särskild korps af arbetare, för hvilken
den på det hela äfven kan anses vara skyldig att
ansvara. När staten likväl undandrager sig denna
förbindelse, kan man ej undra på att ställningen
inom de arbetande klasserna blifvit så bekymmer-
sam, som den ru i sjelfva verket är. Det finnes
dessutom en annan klass af artetare, hvilken sta-
ten jemvöl kan hafva en vias skyldighet att med
allmänna arbeten tillgodo:e, jag mevar des. k.
fria arbetarne. Dessa, som frigjort sig från tj-n-
stebjonsstadgan, äro lemnadge åt sig sjelfva såväl i
valet af arbete som äfven i pligten attsig försörja.
Mcn tydligt och klart är att, då varupriserna, för-
sörjuiugsmedlen, stija 8å oerbördt som händelsen
nu är, svmt arbetsgifvarne — jemväl till följd deraf
— 86 sig nödsakade att begransa sin företagsam-
het, desse arbetare i första rummet deraf skola
körnbert täffas. Att komwuntrna icke kunna till-
förbinda, några andra åligganden till dem, än hvad
fettigvårdstörordningarne ä:äsga, är gifvet. I sak-
nad af arbets skola de följaktligen försjunka i
År finnas, då omkring 13 millioner rår upparbe-
tats på jernvägar och ensamt på statsbanor använ-
des är 1863: cirka 8 900.000 rdr, 1864: 8,800,000 rdr,
1865: 8.800.000 rdr, 1866: 6,576,000 rdr, 1867: mellan
4 och 5 millioner rdr, under det att för 1868 endast
2.000.600 rdr äro tillgängliga. Dessa sistnämnda be-
stå nl 1.500 000 rår, sonr återstå till arbeten å Werm-
lands-banan. sedan denna bana måst öfvertaga en
Fel sr e samateriel från öfriga banor, hvarpå för