tålt, frågade Armand, och ni har gilvit mig tak öfver hufvudet? — Ja, jag måste väl låta er ligga qvar. Armand satte sig upp och såg på henne, melankoliskt leende. — Ni är god, yttrade han. — Nej, jag är sjelfvisk. — Ni? — Ja, jag, min vän. Och Fulmen nalkades samt tog plats på soffan vid den unge mannens sida. Derefter fattade hon hans hand, tryckte den hårdt och magnetiserade honom med sina blickar. — Ja, sade hon, jag är sjelfvisk, och er närvaro här får endast tillskrifvas ett oförlåtligt förräderi å min sida... — Ni skämtar? — Nej, visst icke. Jag talar sannt. Armand såg på henne, fortfarande småleende. Helt visst var synderskan i detta ögonblick den mest förföriska qvinna en poet skulle kunnat tänka sig... (Forts) OxT8.