tålt, frågade Armand, och ni har gilvit mig tak
öfver hufvudet?
— Ja, jag måste väl låta er ligga qvar.
Armand satte sig upp och såg på henne, me-
lankoliskt leende.
— Ni är god, yttrade han.
— Nej, jag är sjelfvisk.
— Ni?
— Ja, jag, min vän.
Och Fulmen nalkades samt tog plats på sof-
fan vid den unge mannens sida.
Derefter fattade hon hans hand, tryckte den
hårdt och magnetiserade honom med sina blickar.
— Ja, sade hon, jag är sjelfvisk, och er när-
varo här får endast tillskrifvas ett oförlåtligt
förräderi å min sida...
— Ni skämtar?
— Nej, visst icke. Jag talar sannt.
Armand såg på henne, fortfarande småleende.
Helt visst var synderskan i detta ögonblick
den mest förföriska qvinna en poet skulle kun-
nat tänka sig... (Forts)
OxT8.