med svarta handsken tre dagar förut hos ho-
nom framkallat.
Han skälfde icke längre, han började betrak-
ta, lyssna, låta sig tjusas af hennes röst och
hennes leende, och han glömde att han en stund
förut, förkrossad af sina minnen, fallit i gråt
såsom ett barn.
Intendenten kom och anmälde att supån var
serverad.
Kaptenen bjöd den resande damen sin arm
och ledde henne till matsalen.
Under en timma försjönk denne man i en
ljuf glömska af sina samvetsqval; han var till
och med lycklig, han började insöfva sig i för-
hoppningar. ..
Men några ord af. majoren väckte honom
plötsligen till besinning och framställde verk-
ligheten för honom i hela dess ohyggliga na-
kenhet.
ooo— Kapten, sade herr Arleff, i det han steg
upp från bordet, har ni nu någonting emot att
vi gå och se efter, om den jernkista, som är
omtalad i generalens bref, verkligen finnes på
det angifna stället?
Herr Lemblin darrade, och den för en stund
försvunna blekheten utbredde sig ånyo öfver
hans ansigte; ty den kammare, der kistan skulle
påträffas, var just den, hvari Martha hade dött,
och i hvilken han sjelf sedan dess icke vågat
inträda.
Vi lemna nu major Arleff, Damen med svarta
handsken och kapten Lemblin, som bereda sig
att besöka Martha de Chatenays sängkammare,
och återvända till Paris.
Länge efter sedan gästerna hos Fulmen, den
vackra synderskan vid Champs-Elysåes, aflägs-
nat sig, förblef Armand Leon sufvande i hen-
nes bostad. Då han omsider vaknade, kastade
han förvånande blickar omkring sig.