ske under sorg och samvetsqval, och som der
på ett hemlighetsfullt sätt slutat sitt lif, icke
kunde afhålla sig från att utbrista:
— Stackars Martha!
Och de båda främmande, majoren och hon,
som kallade sig general de Ruvignys dotter,
betraktade hvarandra, likasom hade de fruktat
att meddela hvarandra sina tankar.
De väntade... Slutligen gaf ljudet af osäkra
steg, som nalkades, tillkänna att kaptenen var
i antågande.
Han visade sig på tröskeln, der han stannade
ett ögonblick, såsom hade mod och styrka svi-
kit honom.
Omsider segrade verldsmannen öfver menni-
skan. Kaptenen trädde fram till den unga da-
men och helsade henne med en fulländad gent-
lemans artighet.
— Min herre, sade majoren, i det han be-
svarade herr Lemblins helsning, medgif att vi
äro punktliga, ehuru vi haft dåligt väglag ända
ifrån Paris.
— Er punktlighet är militärisk och sådan
jag hade väntat mig af er, svarade Hector
Lemblin. Men hvad er sköna följeslagarinna
angår, måste jag tillstå att jag icke kan annat
än prisa hennes uthållighet; ty färden har efter
all sannolikhet varit mycket tröttande.
Under det kaptenen så talade, vågade han
kasta en blick på Damen med svarta handsken,
och han erfor genast detta, så att säga, elek-
triska in .ytande, som han förmärkt vid sitt
besök i det lilla hotellet vid Beauvantorget.
Denna sällsamma qvinnas stora blåa ögon
fästades på honom, och dessa ögon, i hvilka
lugn, köld, till och med hån stod att läsa, voro
dock i hög grad förföriska.
Åter kände sig Hector vara ett offer för
denna feber, denna enthusiasm, som Damen