hjelpt ur åkdonet, var det han som mottog
dem.
— Är er husbonde redan anländ? frågade
majoren.
— Ja, min herre.
Germain bugade sig, och damen med svarta
handsken märkte, då hon med honom utbytte
en förstulen blick, ett gåtlikt löje på hans
läppar.
— Det har gjort ett visst uppskakande in-
tryck på kaptenen att återse Ruvigny, sade be-
tjenten helt sakta.
— Ah! utbrast Damen med svarta handsken.
Majoren bjöd henne sin arm, under det att
mäster Pierre, den gamle intendenten nalkades,
iklädd högtidslivr6ö. Den ålderstigne mannen
var slaf af den etikett, som alltid iakttagits
och fordrats af ätten Flars-Ruvignys medlemmar.
— Om herr majoren, sade intendenten, som
af Germain fått veta den främmandes titel, be-
hagar följa mig till salongen, skall herr kapte-
nen...
— Herr kaptenen kommer ned sedan i första
våningen, inföll hastigt Germain. Han håller
nu på att kläda sig.
Och kammartjenaren tog den fackla inten-
denten höll i handen samt ledsagade — utan
att bry sig om att han sålunda, som man sä-
ger, föll den gamle Pierre i embetet — gästerna
till det af kapten Hector Lemblin anvisade
rummet.
Der satte sig majoren och hans följeslagar-
inna. Medan de väntade på sin värd, togo de
salongen i närmare skärskådande.
Denna företedde en dyster anblick. På de
mörka väggarne hängde här och der vapen-
sköldar, allt derinne var så gammalmodigt, så
klumpigt, så kallt och stelt att Damen med
svarta handsken, vid tanken på den unga qvin-
na, som i denna bostad tillbragt flera år, kan-