hjelpt ur åkdonet, var det han som mottog dem. — Är er husbonde redan anländ? frågade majoren. — Ja, min herre. Germain bugade sig, och damen med svarta handsken märkte, då hon med honom utbytte en förstulen blick, ett gåtlikt löje på hans läppar. — Det har gjort ett visst uppskakande intryck på kaptenen att återse Ruvigny, sade betjenten helt sakta. — Ah! utbrast Damen med svarta handsken. Majoren bjöd henne sin arm, under det att mäster Pierre, den gamle intendenten nalkades, iklädd högtidslivr6ö. Den ålderstigne mannen var slaf af den etikett, som alltid iakttagits och fordrats af ätten Flars-Ruvignys medlemmar. — Om herr majoren, sade intendenten, som af Germain fått veta den främmandes titel, behagar följa mig till salongen, skall herr kaptenen... — Herr kaptenen kommer ned sedan i första våningen, inföll hastigt Germain. Han håller nu på att kläda sig. Och kammartjenaren tog den fackla intendenten höll i handen samt ledsagade — utan att bry sig om att han sålunda, som man säger, föll den gamle Pierre i embetet — gästerna till det af kapten Hector Lemblin anvisade rummet. Der satte sig majoren och hans följeslagarinna. Medan de väntade på sin värd, togo de salongen i närmare skärskådande. Denna företedde en dyster anblick. På de mörka väggarne hängde här och der vapensköldar, allt derinne var så gammalmodigt, så klumpigt, så kallt och stelt att Damen med svarta handsken, vid tanken på den unga qvinna, som i denna bostad tillbragt flera år, kan