Till en början visste han icke hvar han var.
Han befann sig i ett förtjusande sofrum, der
han icke kunde minnas sig någonsin förr ha
varit. Han låg på en mjuk soffa, insvept i en
kaschemirschal. Han var ensam; åtminstone
kunde han icke se någon mensklig varelse. Den
nedgående solens sista strålar belyste rummet.
Han såg på pendylen; den visade half sex.
Armand hade sofvit i tolf timmar.
— Hvar tusan är jag då?
Detta var den första fråga han ställde till
sig sjelf.
Han sökte samla sina minnen från gårdagen,
och dessa vaknade hos honom småningom, det
ena efter det andra.
— Ah! sade han till sig sjelf, i går var jag
på sup6... Jag drack för mycket... Men hvar
var jag på sup6? Ah! i en vinterträdgård i
sällskap med Maurice, Malvina och Nini Pom-
padour... hos Fulmen... Man nödgade mig
dricka ... jag blef rusig... och sedan har man
väl fört mig till något ställe, der jag ännu är.
Han reste sig till hälften upp och såg sig
ånyo omkring.
Det var då han varseblef Fulmen. Den sköna
qvinnan satt i en ländstol bakom den soffa,
som tjenade honom till säng, och endast på ett
par stegs afstånd ifrån honom. Hon betraktade
honom med sina stora svarta ögon, i hvilka en
egendomlig, förtrollande eld lyste.
— Fulmen! utbrast han.
— Goddag, sade hon. Har ni sofvit godt...
sedan klockan fem i morgse?
Och hon tillade i sin vanliga glädtiga, skämt-
samma ton:
— Vet ni väl att ni öfverskridit anständig-
hetens gräns? O! de männen, de männen!...
Att så der förpläga sig till öfvermått... utan
att skämmas...
— Jag har således förtärt mera vin än ja