OSYVv MUR MWVES TLS W ILE UV TRES Fångvardemn i Sverge. Fångvårdsstyrelsens berättelse för år 1866 utdelades i förrgår afton med Posttidningen. Vi meddela ur densamma för denna gång följande statistiska uppgifter: Under år 1866 blefvo 14,342 personer häktade, bland hvilka likväl funnos 74 barn, som åtföljde föräldrarne i häkte. År 1855 häktades 12,104 och 1865 inmanades 12,054 personer i häkte. Vid jemförelsen mellan folkmängden och antal fångar finner man under nedannämnde år följande förhållanden: Af landets invånare var vid slutet af 18435 hvar 521:sta häktad, 1855 hvar ö64:de, 1865 hvar 907:de och vid slutet af 1866 hvar 868:de, således en mindre procent än föregående året. Om orsakerna, hvarför häktningarna verkställts, upplyses att 10,354 personer blifvit arresterade för undergående af ransakning, fängelse vid vatten och bröd, eller fängelsestraff; 3,576 för försvarslöshet och olofligt kringstrykande; och 341 för undergående af dHysättning, deribland 8 qvinnor. Af ofvanstående straff-fångar voro 1,028 dömda tilllifstidsfängelse. Föröfrigt visas genom tabeller, som åtfölja berättelsen, att lUifstidsfångarnas antal fortfarande minskas, men att straff-fångarne på viss tid äfvensom antalet af de för försvarslöshet till allmänt arbete dömde under 1866 betydligt ökats. Af det sednare slaget fångar hade ökningen skett bland de frivilliga af mankön; de frivilliga qvinliga fångarnas antal hade deremot minskats. Med afseende på religionsvården inom fängelserna inhemtas ar berättelsen, att 6,001 fångar hafva haft god eller försvarlig kunskap i kristendomen och 2,183 blott ringa eller ingen kunskap, varande de, som sålunda betunnits alldeles okunniga, uppgifna till 39 personer. Predikanterna vid cellfängelserna meddela uti sina för år 1866 afgifna berättelser fortfarande intyg om det välgörande inflytande cellsystemet medfört, genom att hos fången väcka ånger och föresats att, efter återvunnen frihet, beträda en bättre bana, men flera bland nämnde tjenstemän omförmäla äfven den brist på välvilja och omvårdnad, cellfången ej sällan får erfara vid hans återkomst till det fria samhället och som för honom ofta lägger hinder i vägen att förskaffa sig en ställning, som betryggar honom för nöd. — Om nyttan och nödvändigheten af sådana fångvårds-sällskap, som det, hvilket under flera år i Göteborg varit i verksamhet, yttrar predikanten vid dervarande cellfängelse: Hvad sjelfva planen för vården af fångpersonalen inom fängelset vidkommer, är väl intet öfrigt att önska. Men denna förbättrade fångvård påkallar från samhällets sida ett rättvist erkännande häraf och ett skonsammare bedömande af de enskilta individer, som efter undergången bestraffning återgå till friheten. Endast i så fall skall steget tagas fullt ut, då det gäller den frigifne brottslingena återgifvande åt samhället. Det har nemligen under den tid, härvarande fångvårds-sällskap verkat i denna syftning, visat sig att dess verksamhet icke får betraktas såsom en tillfällig åtgärd, utan såsom en nödvändig faktor i en väl ordnad fångvård. Det goda uppsåt, som hos mer än en kommit till stånd under fäcgelsetiden, utplånas, då han gång på gång ser sig slagen tillbaka vid försöket att, iklädd de före fängelsetiden i lättja och liderlighet utslitna plaggen och i öfrigt lemnad åt 2ig sjelf erhålla en anständig bergning. Det är klart att endast de fångar kunna blifva föremål för en hel omvårdnad från fångvårdssällskapernas sida, hog hvilka det under fängelsetiden visat sig tydliga tecken till en varaktig förändring. Ja, sjeltva fångvårdssäliskapernas fortfarande bestånd eller deras upplösning betingas i väsendtlig mån af den noggranna urskiljningen vid valet af subjekter. Bland de ur härvarande cellfängelse frigifna fångar, dem fångvårds-sällskapet helt åtagit sig, finnas flere, hvilka innehafva fördelaktiga tjenster eller erhållit annan anställning, samt dervid, såzom vedermäle af deras förmäns odelade förtroende erhållit en efter deras ställning lämpad befordran och om hvilka det ej finnes rimlig anledning act antaga, det de skulle hemfalla under lagens arm förr än andra af deras stånd och vilkor, hvilka aldrig hafva förverkat siu frihot.