årsgligt. Men her åer en god och sund föa, försåkrar han, och dertili mångs andra beqvamligheter, och den som älskar ensligbeten får i cellen tilliredeställa deona böjelse, eburu jag dåicke förstår, hvarföre staten måste underbålla en så dyrbar bevakniog för att hindra menniskor att rymma från ett sådant eremitage af frid och lugn. Den andre talaren deremot kallar lifstidsfängelset en plantskola för alla möjliga laster, anser all förbättring omöjlig der och kommer till den slutgatsen, att dödsdomen är det enda verksamma förbättrivgsmedlet, det erda som böjer missdådaren och bringar honom till ånger och försoning med sitt öde. Men äfven denna mening jäfvas af erfarenbeten. Det finnes lifdömde, som så litet försona sig med sitt öde, att de med våld måste släpas till afrättsplatsen och med: våld nedläggas der. Dylika fsasans ecener äro icke sällsynta. Andra finnas, och säkerligen de flesta, som, om jag får tro hvad fångpredikanter berättat, ända till sista stunden hoppas på nåd och som, i det ögonblick bindeln knytes för deras ögon, ännu spetsa öronen för att uppsnappa detta nådens ord. Men det är icke Guds nåd, utan konungens nåd de vänta. Talar detta för dödsdomen såsom ett bättringsmedel? Jag har äfven talat med befälhafvare för fångbevakningen i olika orter af riket, och de ha alla försäkrat, att bland fångarne inga inom fängelset uppföra sig så väl som de lifstidslåogar, hvilka siita der för dråp eller mord. Talar detta m ot lifstidsfängelset såsom medel till förbättring? Till stöd för dödsstraffets bibehållande hänvisar man jemväl till krigslagen, liksom det onda i ett kunde försvara det onda i ett annat. Kriget är ett undantagsförhållande, men af så förfärlig art, att man verkligen ibland vore frestad att fråga, huruvida en god eller oud ande regerar öfver jorden? För hvilkas skull är det väl, som krigslagen tillkommit! Ar det för dem som af naturlig fallenhet lätt kunna inöfva sig i det vilddjursmod, gom fått heder och värdighet af dygd och namn af tapperhet? Visat inte. Men det finnes andra, hvilkas bela inre uppreser sig mot detta slagtande i stort, och då är krigslagen bra att ha, för att stäfja alia dem, som äro nog fega att hysa menskliga känslor. Men det återstår en annan klippa mot dödsstraffet, den ännu ingen lyckats genomspränga, och det är faran att kunna fålla en oskyldig, och olyckan att ha aflifvat en oskyldig uppväger i mångdubbelt mått den tvifvelaktiga lyckan att aflifva om också flera skyldiga. Jag minnes en händelse från min tidigare barndom, menu som ännu i dag upprörer hela min själ. På en landsväg i södra Sverge fanns en resande råvad och mördad. Man spanade efter mördaren och påträffade snart icke långt derifrån en sofvande tiggare. I hans ficka låg eu blodig knif och han innehade några bankosedlar alldeles för stora för en tiggares påse. Han greps, nekade till brottet och åkiagaren gjorde sig en ära af att få honom fälld. Medel dertill ha aldrig saknats. Jag vet icke om de användas ännu i daz, men nog har jag nyligen vid en moråransakning bört dem af åklagaren påyrkas, eburu domstolen afslog yrkandet. Den ifrågavarande tiggaren bekände slutligen, dömdes till döden och skulle föras ut till straffet, då i ett annat landskap några förbrytare grepos, som bland andra brott äfven bekände gig skyldiga til det, för hvilket tiggaren var dömd. Han återfick naturligtvis sin iörlorads frihet; men det var någonting annat, som han under tiden förlorat och icke återfick, nemligen sitt förstånd. Vanvettig irrade ban från dörr till dörr, den arme tiggaren som guart blef glömd. Men den bittra allmosa, samhället gifvit honom, bör aldrig glömmas, allraminst vid en fråga som denna. Jag byser ingen aning om en lycklig utgåvg i dag. Men ifrarne för dödsstraffets afskaffande få trösta sig med Laboulayes ord: -Nya sanningar behöfva nya slägten, något som reformatorerna, trots sin stora otålighet, borde Jära sig förstå. För min ringa del förtviflar jag icke det ringaste om framtiden. I likhet med enhvar inom kammaren, bar jag med största uppmärksamhet afhört dagens illustre förste talare och jag vet nog att från det håilet icke kan komma annat än de bästa och ädlaste afsigter. Men i dag har kan icke öfvertygat mig, och icke heller tror jag med honom att den del af jorden, der dödsstraffet är afskaffadt, är en liten försvinnande del. Långt ifrån att vara något försvinnande, är det tvärtom ett framåtskridande till en allt högre grad af mensklig kultur och rättvisa, och det skulle hedra vårt land att kunna aluta sig till de folk, som ställt Big i första ledet.