årsgligt. Men her åer en god och sund föa,
försåkrar han, och dertili mångs andra beqvam-
ligheter, och den som älskar ensligbeten får i cel-
len tilliredeställa deona böjelse, eburu jag dåicke
förstår, hvarföre staten måste underbålla en så
dyrbar bevakniog för att hindra menniskor att
rymma från ett sådant eremitage af frid och lugn.
Den andre talaren deremot kallar lifstidsfängelset
en plantskola för alla möjliga laster, anser all
förbättring omöjlig der och kommer till den slut-
gatsen, att dödsdomen är det enda verksamma för-
bättrivgsmedlet, det erda som böjer missdådaren
och bringar honom till ånger och försoning med
sitt öde. Men äfven denna mening jäfvas af er-
farenbeten. Det finnes lifdömde, som så litet för-
sona sig med sitt öde, att de med våld måste slä-
pas till afrättsplatsen och med: våld nedläggas der.
Dylika fsasans ecener äro icke sällsynta. Andra
finnas, och säkerligen de flesta, som, om jag får
tro hvad fångpredikanter berättat, ända till sista
stunden hoppas på nåd och som, i det ögonblick
bindeln knytes för deras ögon, ännu spetsa öro-
nen för att uppsnappa detta nådens ord. Men det
är icke Guds nåd, utan konungens nåd de vänta.
Talar detta för dödsdomen såsom ett bättringsme-
del? Jag har äfven talat med befälhafvare för
fångbevakningen i olika orter af riket, och de ha
alla försäkrat, att bland fångarne inga inom fän-
gelset uppföra sig så väl som de lifstidslåogar,
hvilka siita der för dråp eller mord. Talar detta
m ot lifstidsfängelset såsom medel till förbättring?
Till stöd för dödsstraffets bibehållande hänvisar
man jemväl till krigslagen, liksom det onda i ett
kunde försvara det onda i ett annat. Kriget är
ett undantagsförhållande, men af så förfärlig art,
att man verkligen ibland vore frestad att fråga,
huruvida en god eller oud ande regerar öfver jor-
den? För hvilkas skull är det väl, som krigsla-
gen tillkommit! Ar det för dem som af naturlig
fallenhet lätt kunna inöfva sig i det vilddjursmod,
gom fått heder och värdighet af dygd och namn
af tapperhet? Visat inte. Men det finnes andra,
hvilkas bela inre uppreser sig mot detta slagtande
i stort, och då är krigslagen bra att ha, för att
stäfja alia dem, som äro nog fega att hysa mensk-
liga känslor. Men det återstår en annan klippa
mot dödsstraffet, den ännu ingen lyckats genom-
spränga, och det är faran att kunna fålla en oskyl-
dig, och olyckan att ha aflifvat en oskyldig upp-
väger i mångdubbelt mått den tvifvelaktiga lyckan
att aflifva om också flera skyldiga. Jag minnes
en händelse från min tidigare barndom, menu som
ännu i dag upprörer hela min själ. På en lands-
väg i södra Sverge fanns en resande råvad och
mördad. Man spanade efter mördaren och påträf-
fade snart icke långt derifrån en sofvande tiggare.
I hans ficka låg eu blodig knif och han innehade
några bankosedlar alldeles för stora för en tigga-
res påse. Han greps, nekade till brottet och åkia-
garen gjorde sig en ära af att få honom fälld.
Medel dertill ha aldrig saknats. Jag vet icke om
de användas ännu i daz, men nog har jag nyligen
vid en moråransakning bört dem af åklagaren på-
yrkas, eburu domstolen afslog yrkandet. Den ifrå-
gavarande tiggaren bekände slutligen, dömdes till
döden och skulle föras ut till straffet, då i ett
annat landskap några förbrytare grepos, som bland
andra brott äfven bekände gig skyldiga til det,
för hvilket tiggaren var dömd. Han återfick na-
turligtvis sin iörlorads frihet; men det var någon-
ting annat, som han under tiden förlorat och icke
återfick, nemligen sitt förstånd. Vanvettig irrade
ban från dörr till dörr, den arme tiggaren som
guart blef glömd. Men den bittra allmosa, sam-
hället gifvit honom, bör aldrig glömmas, allraminst
vid en fråga som denna.
Jag byser ingen aning om en lycklig utgåvg i
dag. Men ifrarne för dödsstraffets afskaffande få
trösta sig med Laboulayes ord: -Nya sanningar
behöfva nya slägten, något som reformatorerna,
trots sin stora otålighet, borde Jära sig förstå.
För min ringa del förtviflar jag icke det ringaste
om framtiden. I likhet med enhvar inom kamma-
ren, bar jag med största uppmärksamhet afhört
dagens illustre förste talare och jag vet nog att
från det håilet icke kan komma annat än de bästa
och ädlaste afsigter. Men i dag har kan icke öf-
vertygat mig, och icke heller tror jag med honom
att den del af jorden, der dödsstraffet är afskaf-
fadt, är en liten försvinnande del. Långt ifrån
att vara något försvinnande, är det tvärtom ett
framåtskridande till en allt högre grad af mensk-
lig kultur och rättvisa, och det skulle hedra vårt
land att kunna aluta sig till de folk, som ställt
Big i första ledet.