kare än han en stund förat var. Tan trodde sig h en obestämd aning om hvem den lilla blonda ieckan var, om hvilken majoren talade. Ett ögonblicks tystnad inträdde. Derefter tog Hector till orda: — Hittills, min herre, har jag icke lyckats begripa, hvilket sammanhang ert besök hos mig cger med den berättelse ni omtalat. — Ni skall snart blifva upplyst derom, min herre. En dag för uogefär tre år sedan och tolf år efter generaien de Ruvignys afresa från Ryssland — jag hade då tagit afsked från krigstjensten till följd af en blessyr, som jag erhållit — underrättade man mig att ett fruntimmer och en ung flicka bådo att få träffa mig. Jag hade nästan alldeles förgätit mitt sista sammanträffande med generalen och händelsen i Cirkassien. Och dock spratt jag häftigt till vid åsynen af den främmande qvinnan. Jag kunde till och med icke återhålla ett rop. Det var hon! Hon tycktes vara något öfver fyrtio år, men såg ännu mycket bra ut. Den unga flickan, som hon hade med sig och hvilkens skönhet bländade mig, påminde i förvånande grad om generalen. Hon kunde vara omkring tjugutre å tjugufyra år gammal. Modren — ty den äldre qvinnan var den yngres moder — hade en likadan drägt, sm hon bar vid det enda tillfälle, jag förut sett henne; dottren åter var klädd såsom en cirkassiska. Båda syntes befinna sig i ett tillstånd, nära gränsande till nöd. Den äldre betraktade mig uppmärksamt och sade till mig: — Kommer ni ihåg herr do Ruvigny? — Ja, svarade jag. Och jag framtog ur min chiffonier först den förut omnämnda sodelbuudten och sedan det