kare än han en stund förat var. Tan trodde
sig h en obestämd aning om hvem den lilla
blonda ieckan var, om hvilken majoren talade.
Ett ögonblicks tystnad inträdde. Derefter
tog Hector till orda:
— Hittills, min herre, har jag icke lyckats
begripa, hvilket sammanhang ert besök hos mig
cger med den berättelse ni omtalat.
— Ni skall snart blifva upplyst derom, min
herre. En dag för uogefär tre år sedan och
tolf år efter generaien de Ruvignys afresa från
Ryssland — jag hade då tagit afsked från krigs-
tjensten till följd af en blessyr, som jag erhål-
lit — underrättade man mig att ett fruntimmer
och en ung flicka bådo att få träffa mig.
Jag hade nästan alldeles förgätit mitt sista
sammanträffande med generalen och händelsen
i Cirkassien. Och dock spratt jag häftigt till
vid åsynen af den främmande qvinnan. Jag
kunde till och med icke återhålla ett rop.
Det var hon!
Hon tycktes vara något öfver fyrtio år, men
såg ännu mycket bra ut. Den unga flickan,
som hon hade med sig och hvilkens skönhet
bländade mig, påminde i förvånande grad om
generalen. Hon kunde vara omkring tjugutre
å tjugufyra år gammal.
Modren — ty den äldre qvinnan var den
yngres moder — hade en likadan drägt, sm
hon bar vid det enda tillfälle, jag förut sett
henne; dottren åter var klädd såsom en cirkas-
siska.
Båda syntes befinna sig i ett tillstånd, nära
gränsande till nöd. Den äldre betraktade mig
uppmärksamt och sade till mig:
— Kommer ni ihåg herr do Ruvigny?
— Ja, svarade jag.
Och jag framtog ur min chiffonier först den
förut omnämnda sodelbuudten och sedan det