stundom ett starkt behof att meddela sig med
andra eller, såsom det heter, lätta sitt hjerta...
— Nåväl, utropade plötsligen den unge man-
nen, under det han klingade med Fulmen, efter-
som ni vilja veta hvad jag lider, skall jag be-
rätta för er huru jag först träffade Damen med
svarta handsken.
Fulmen och Maurice Stphan utbytte en tri-
umferande blick.
Gästerna intogos nu af den mest spända ny-
fikenhet. De sågo på Armand, såsom ville de
uppmana honom att tala, och det så fort som
möjligt.
Den unge mannen var till ytterlighet blek
och, man kunde lätt se det, ban beherrskades
af detta behof att yttra sig, som ruset vanligen
föder.
Fulmen riktigt skälfde af otålighet och ängslan.
Hon ville veta — och hon var rädd att någon
tillfällighet skulle omintetgöra uppfyllandet af
denna hennes brinnande önskan.
Den holländske bankiren, som sjelf var till
trefjerdedelar drucken, var den ende som icke
egnade någon synnerlig uppmärksamhet åt hvad
som tilldrog sig omkring honom.
Flera gäster hade stigit upp från bordet och
tagit plats här och der irummet, så att Armand
nu icke hade andra än de mest intresserade
närmast omkring sig.
— Börja nu berättelsen, yttrade Maurice
Stephan. Men tänd först en cigarr, Armand,
och kom ibåg att vi vilja veta allt.
— Ni skola få veta allt.
Armand intog en beqvämare ställning och be-
gynte sålunda:
— Förlidet år uppehöll jag mig i Italien.
Vi voro två vänner, Albert och jag. Albert är
den der hygglige målaren, som ni alla känna,
och som, ehuru ännu ung, redan vunnit ett så
stort rykte. Vi reste såsom endast kära per-