stundom ett starkt behof att meddela sig med andra eller, såsom det heter, lätta sitt hjerta... — Nåväl, utropade plötsligen den unge mannen, under det han klingade med Fulmen, eftersom ni vilja veta hvad jag lider, skall jag berätta för er huru jag först träffade Damen med svarta handsken. Fulmen och Maurice Stphan utbytte en triumferande blick. Gästerna intogos nu af den mest spända nyfikenhet. De sågo på Armand, såsom ville de uppmana honom att tala, och det så fort som möjligt. Den unge mannen var till ytterlighet blek och, man kunde lätt se det, ban beherrskades af detta behof att yttra sig, som ruset vanligen föder. Fulmen riktigt skälfde af otålighet och ängslan. Hon ville veta — och hon var rädd att någon tillfällighet skulle omintetgöra uppfyllandet af denna hennes brinnande önskan. Den holländske bankiren, som sjelf var till trefjerdedelar drucken, var den ende som icke egnade någon synnerlig uppmärksamhet åt hvad som tilldrog sig omkring honom. Flera gäster hade stigit upp från bordet och tagit plats här och der irummet, så att Armand nu icke hade andra än de mest intresserade närmast omkring sig. — Börja nu berättelsen, yttrade Maurice Stephan. Men tänd först en cigarr, Armand, och kom ibåg att vi vilja veta allt. — Ni skola få veta allt. Armand intog en beqvämare ställning och begynte sålunda: — Förlidet år uppehöll jag mig i Italien. Vi voro två vänner, Albert och jag. Albert är den der hygglige målaren, som ni alla känna, och som, ehuru ännu ung, redan vunnit ett så stort rykte. Vi reste såsom endast kära per