begrafning, återkommo öfverste Leon och hans
son Armand från en längre utländsk resa.
Öfversten sammankallade då de hemliga för-
bundsbröderna och frågade, om icke hvar och
en af dem nu vunnit hvad han med sitt inträde
i förbundet åsyftat eller huruvida någon hade
något vidare att fordra.
Då alla förklarat sig nöjda, yttrade öfversten:
— Nå väl, mina herrar, jag får nu gifva till-
känna att jag skrifvit Hemliga Förbundets hi-
storia i två exemplar och vidfogat dem bestyr-
kande handlingar. Å ett fartyg, som redan om
en timma afgår till Amerika, har jag beställt
en hyttplats, och jag reser, såvida ni icke gå
in på det vilkor jag straxt skall framställa.
Afslå ni mitt yrkande, så kommer ena exem-
plaret af nämnda historia att två timmar här-
efter af en mar, som i många år varit min
trogne tjenare, öfverlemnas till en af stadens
allmänna åklagare.
Förbundsbröderna stodo slagna af häpnad.
Chevalier VAsti utbrast i förebrående ton:
— Öifverste, hvad säger ni?
— Jag har föreställt mig, att de kompro-
metterande papper, om hvilka jag talat, äro
värda en million. Om hvar och en af er —
ni äro numera blott fem, sedan de Lacy dog
— ger mig en invisning på tvåhundratusen francs,
skola dessa farliga papper redan i dag i er
närvaro uppbrännas.
Hvad ville de fem brottslingarne göra?
In stund sednare egde den unge Armand fem-
tiotusen francs i årlig ränta.
Förbundet uppklörde nu att verka, men det
existerade fortfarande så till vida, att hvar och
en af dess medlemmar genom ed voro buudna
för hela sin lifstid.
Det var alias mening att hädanefter i ostördt
lugn njuta frukterna af sina brott, hvilka de
numera ansågo omöjliga att upptäcka och brin-