Då icke en Maria Stuart från Norge eller c
Bjelbo-jarl från Sverge gifva gästroler, måste
hon ju hålla till godo med pjeser, hvilka äro sam-
manklistrade af blad, utrifna ur franska lånbiblio-
teksromaner. — Och Thalia ? Hvilka mäster-
verk visa oss hennes storhet? En Skavank —
En utväg? — och Sent är icke försent — 1! —
Och Euterpe? Kan hon under loppet af de sed-
naste 10 åren uppvisa en enda kungl. dansk opera
eller vådevill, som har öfverlefvat den säsong,
under hvilken den kom till verlden ? — Nu kom-
mer Musernas ask-unge, den stackars Terpsikore,
som man vill göra till slafvinna hos de öfvermo-
diga systrarna! — Attendez!
Och så låter han henne på sitt sätt frammana
alla Nordens gudar i en rad af bilder, som stå
ensamne i sitt slag, ett konstverk, som genom sin
djerfhet och storhet i stilen bildar en förvånande
motsats till det fnask, hvarmed de audra drama-
tiska konstgrenarna för ögonblicket så godt som
uteslutande sysselsätta sig.
Nordens gudar i en balett! — Ilvilken ogud-
aktighet, hvilken förmätenhet! —- utropa alla
våra estetiska rim- och prosa-thussar, hvilkas
frusna småsjälar äro nära att smälta af harm,
hvar gång de se det gudomliga afspegladt på
ett nytt sätt. Har man hört något så fräckt,
som att en balettmästare vill våga att framställa
de gudomliga nordiska mytherna i en danskom-
position. Hur skall han få rum för den fruk-
tansvärda Fenrisulfven, hvars käkar nå från
himmelen till jorden, och för den fasaväckande
Midgårdsormen, hvars längd då minst måste
vara 5,400 danska mil, eftersom den kan om-
slingra hela jorden? Hur skall den enögde
Odin, invaliden Tyr, Frey med guldtänderna
och Vidar med de tjockbottnade stöflorna taga
sig uti en menuett? Eller skulle han verkli-
gen våga att dansa en halling ? — Det var onek-
ligen orsak till bekymmer! — Man berättar till
och med såsom alldeles säkert, att det före ba-
lettens upp förande i ctt sällskap zestetici på fullt
allvar hade varit tal om nödvändigheten af att
för konstens räddning mottaga den med hvissel-
pipor!
Thrymskviden gick emellertid sin stolta gång
öfver skådebanan, och alla bekymmer visade sig
ha varit öfverflödiga. Bournonville har åter låtit
se att han är vår störste sceniske diktare; han har
åter fört sin konst in på ett nytt område; han
har åter gjort det otroliga, om han än icke för-
mått att göra det omöjliga.
Thrymskviden (hvarför icke hellre det tyd-
ligare kvad i stället för kvide, som af de flesta
missförstås) är ingen dans-balett. Under det
att baletten i utlandet så godt som uteslutande
inskränker sig till att begagna en ömklig, platt
handling till att sammanknyta karakterslösa vir-
tuosdanser och meningslösa grupperingar med
sceniska taskspelarkonster, har kompositören här
endast begagnat dansen såsom ett underordnadt
fyllnadsmedel. Här är allt handling: Thryms-
kviden är en framställning af den nordiska
guda-sagans mest pittoreska scener, utförda i
lefvande bilder. Thors försök att fånga Mid-
gårdsormen — Alfernas lif i Folkvang — H.girs
gille — Thors brudfärd — Tryms och de andra
Jättarnes fall — Lokes strafi — Ragnaroks-stri-
den — och fridsällheten i Gwnle äro de effekt-
rika ämnen, som med hjelp af en obetydlig, men
just genom sin obetydlighet utmärkt fyllnads-
dikt äro sammanförda till ett helt och fram-
ställda i en jemt fortlöpande följd af storarta-
de, snillrikt komponerade taflor, hvilka kunde fylla
ett helt mytologiskt galleri.
Vår nationalteater har knappast någonsin fram-
ställt ett så praktfullt, storartadt och fantasi-
rikt skådespel, som det, hvilket här framställes
i Agirs-gillet. Om någon af brist på auktori-
tets-utlåtande ännu skulle betvifla balettens rät-
tighet till dylika framställningar, låt honom då
jemnföra, hvad han här ser, med de målade taf-
lor, i hvilka vi hafva sett samma ämne behand-
ladt. Och om en eller annan sträng kritiker
skulle göra den upptäckten, att hr N. N. och
hr X. X. äro för spädlemmade att framställa den
ena eller andra af asarna, eller att fröken
Den och Den saknar det ideala utseende,
som man nödvändigt måste förutsätta hos den
af henne framställda disan, så låt honom endast
erinra sig, hur litet gudomliga Valhalls gudar
och gudinnor hafva tagit sig ut, då de blifvit
afmålade — till och med af namnkunniga ar-
tister.
Jättarnes dråp och Thurseborgens samman-
störtning äro den sceniska effektens höjdpunkt.
Sedan man sett de väldiga hvalfven sprängas
och sjunka i jorden och Thor försvinna i mån-
skenet öfver vattenfallet, kunna icke en gång
Ragnaroks-bilderna frambringa något starkare
intryck, och den från Profeten verldsberömda
soluppgången, som här är begagnad såsom ett
sista effektmedel, blir nästan ett matt slut ofvanpå
den tredje akten.