talade Gontran med matt stämma sin lefnads
historia för Jeanne, och när ban slutat, tillade
an:
— Jeaune, jag kan ej lefva en fjerdedels
timma till. Säg mig, innan jag dör, om du vill,
om du kan förlåta mig?
Skola vi väl söka beskrifva den olyckliga
brudens sinnesförfattning? En hvar må tänka
sig den; språket eger icke ord, som förmå ut-
trycka en så bitter sorg, en så djup förtviflan.
Hon låg på knä invid den sofia, der hennes
OL make hvilade, och hon syntes tillintet-
ord.
2 Plötsligen reste hon sig upp och yttrade:
— Gontran, jag älskar dig och jag förlåter
dig... Men ve öfver de män, som bragt dig i
olycka! Dem väntar en grym hämnd.
Sedan Gontran lemnat henne det förut om-
talade skrinet, sjönk hon åter i hans armar.
De bådo, de suckade; snart om famnade Jeanne
ett lik...
Vicomte de Rennevilles kusin, som var an-
ställd vid holländska flottan, egde en stor för-
mögenhet, och det var denne vicomten ville
komma åt.
Då han icke såg till chevalier VAsti och fick
höra att markis de Lacy blifvit dödad, anade
han att de båda herrarne råkat i tvist med
bvarandra, och han var högst missbelåten öfver
att han gått miste om förbundets medverkan,
då han behöfde densamma.
Emellertid kom honom slumpen i stället till
hjelp. Hans kusin afled kort derefter, och han
blef arfvinge till hans rikedom.
Hvad chevalier MAsti angår, dog han icke
al de sår han erhållit i duellen. Länge sväf-
vade hans lif i fara, men till slut repade han
Sig . .
. Tro månader efter markis Gontran de Lacys