Fåältskärns vapenprof.
Femton år var jag fylld och fick ränsel på rygg.
Drog så hädan till främmande land. vå ryee
Jag med krigsbären var, och vid fältlasarett
Fick jag tjena min kung och mitt land.
Men i krig går det fort, när vid Werben vi slogs,
Var jag ren en frivågen gesäll;
Och vid min ambulans nedvid Elbe jag bar
Blodig skjorta från morgon till qväll.
Men min själ och min håg dock på slagfältet var,
Och jag drömde om ära och strid,
Jag mig lärde handiera båd svärd och muskött,
Och med längtan jag bidde min tid.
Så en afton till mig bars en krigsman på bår,
I hans öga jag dödsengeln såg.
Än han krampaktigt höll dock muskötten i band,
Än till etriden dock lekte bans håg.
Ty vid Wässerung ljöd kanonaden så dof,
Colloredo mot Lilie nu bröt.
Som en viogskjuten örn veteranen sig vred,
Och med ögat valloner han sköt:
För din kuaog, för ditt land bör du offra ditt lif!
Var hans ord, när på båren han dog;
Då han gaf mig en blick, jag förstod den så väl;
Ur hans hand så muskötten jag tog.
Så till striden jag flög under trummornas dån;
Axel Lilie var stadd på reträtt. ;
Såsom eld brann mitt blod, när till flygeln jag kom
Och i fronten tog plats utan rätt.
Men de lederna blå såsom vindvågor slå
Emot Pappenheimsk klippa af stål.
Hur jag svängde min kolf, snart i gräset jag bet,
För en kula ett välträffadt mål!
Så vid krigsäran vigd och af bästhofvar smekt
Fann som brudsärg jag valplatsen hård.
Men en blykula är dock en vigselring trång,
Och en feber är omfamning hård.
Af kanoners salut hölla jag vaken likväl;
Såg, vär solen gick ned öfver slätt,
Huru Pappenheim vred vet för nordmannakung,
Huru Til!y lät blåsa reträtt.
Juli månad det var, tjuguåttonde dag;
Ån jsg firar den dagen som fest,
Ty jag lärde mig då, fast den lärdom var hård:
eDu skozoakare bli vid din läste
Och jag miste all lust för den krigiska glans.
Nu som kyrkstöt jag tjenar min kung,
Går med arwen i band, lärer bara exercis,
Täljer sagor för gammal och ung.
Bias,
RÅ ER