— Jag, min herre? utbrast hon förvånad. Hvarför skulle jag det? — 0! sade Armand, det är dock er röst, er panna, ert hår... Baronessan stannade helt tvärt midt i dansen. — Min herre, yttrade hon med en viss stolthet i tonen, ni tycks taga mig för en annan person än jag är... : — Min fru... — Jag är baronessan de Saint-Luce och vet mig aldrig förr ha haft äran sammanträffa med er. Musiken tystnade nu. Baronessan gjorde en knyck på hufvudet och skyndade att uppsöka grefve Stewan. Armand omtalade för Albert de R... hvad hon hade sagt under dansen. Ja, jag kunde tro det, svarade Albert. Emellertid tycker jag att vi nu icke vidare ha någonting här att göra, utan gerna kunna gå vår väg. Knappt hade han yttrat detta förrän han varseblef ett fruntimmer, som intresserade honom och som han ansåg sig böra uppvakta, innan han gick. Armand begaf sig ut i parken, för att, medan han väntade på sin vän, inandas den friska nattluften. Han behöfde minsann svalka sig... Han slog sig ned i ett slags berså, som var mycket mörk. Plötsligen fick han se tvänne personer, en herre och en dam, med br? -ande steg passera ingången till bersån. Han spratt våldsamt till... han hade igenkänt fru de Saiut-Luce och gretve Stewan. Han sprang fram och ställde sig bakom ett träd, för att se hvart de skulle taga vägen. I ändan af stora alln befann sig en liten paviljong. De försvunno i denna... Det var slut med Armands lugn. Han kunde