— Jag, min herre? utbrast hon förvånad.
Hvarför skulle jag det?
— 0! sade Armand, det är dock er röst, er
panna, ert hår...
Baronessan stannade helt tvärt midt i dansen.
— Min herre, yttrade hon med en viss stolt-
het i tonen, ni tycks taga mig för en annan
person än jag är... :
— Min fru...
— Jag är baronessan de Saint-Luce och vet
mig aldrig förr ha haft äran sammanträffa
med er.
Musiken tystnade nu. Baronessan gjorde en
knyck på hufvudet och skyndade att uppsöka
grefve Stewan.
Armand omtalade för Albert de R... hvad
hon hade sagt under dansen.
- Ja, jag kunde tro det, svarade Albert.
Emellertid tycker jag att vi nu icke vidare ha
någonting här att göra, utan gerna kunna gå
vår väg.
Knappt hade han yttrat detta förrän han var-
seblef ett fruntimmer, som intresserade honom
och som han ansåg sig böra uppvakta, innan
han gick.
Armand begaf sig ut i parken, för att, medan
han väntade på sin vän, inandas den friska natt-
luften. Han behöfde minsann svalka sig...
Han slog sig ned i ett slags berså, som var
mycket mörk. Plötsligen fick han se tvänne
personer, en herre och en dam, med br? -ande
steg passera ingången till bersån.
Han spratt våldsamt till... han hade igen-
känt fru de Saiut-Luce och gretve Stewan.
Han sprang fram och ställde sig bakom ett
träd, för att se hvart de skulle taga vägen.
I ändan af stora alln befann sig en liten
paviljong. De försvunno i denna...
Det var slut med Armands lugn. Han kunde