DET HEMLIGA FÖRBUNDET
VICOMTE PONSON DU TERRAIL.
(Forts. fr. föreg. n:r).
— Och tillåter att jag alltid presenterar mig
maskerad.
— Nej, detta sista vilkor måste ni...
— Jag gör inga eftergifter. Lofvar ni att
besöka mig, utan att veta hvar jag bor eller
hvem jag är eller huru jag ser ut, så skall jag
mottaga er hvarannan afton; i annat fall blir
detta möte det enda o:s emellan.
Efter åtskilliga invändningar gick Armand in
på de betingade vilkoren.
Han tillbragte några timmar med hufvudet
lutadt mot den skönas knä. Hvarom språkade
paret under denna rundliga tid?
Älskande tala i allmänhet icke mycket, och
hvad de säga plägar dessutom ej vara förtjent
af att refereras. Vi förbigå således den af
allehanda karesser ofta afbrutna konversationen.
Pendylen i rummet slog tre.
— Ni måste gå nu, sade damen.
— Redan?... När skola vi återse hvarandra?
— I dag ha vi torsdag... Om lördag väntar
er eu droska vid samma tid och på samma
ställe...
— Tack... Förlåt mig att jag, innan jag
går, framställer en fråga...
— Ja, men skynda er.
— Känner ni fru de Saint-Luce?
Armand observerade härvid noga den okända;
han ville se, om hon skulle röja någon förlä-
genhet. Men hon svarade med den lugnaste
röst i verlden:
— Jag har sammanträffat med henne en eller
annan gång. Hon är en dam om hvilken man
har åtskilligt för henne sjelf föga smickrande