DET HEMLIGA FÖRBUNDET VICOMTE PONSON DU TERRAIL. (Forts. fr. föreg. n:r). — Och tillåter att jag alltid presenterar mig maskerad. — Nej, detta sista vilkor måste ni... — Jag gör inga eftergifter. Lofvar ni att besöka mig, utan att veta hvar jag bor eller hvem jag är eller huru jag ser ut, så skall jag mottaga er hvarannan afton; i annat fall blir detta möte det enda o:s emellan. Efter åtskilliga invändningar gick Armand in på de betingade vilkoren. Han tillbragte några timmar med hufvudet lutadt mot den skönas knä. Hvarom språkade paret under denna rundliga tid? Älskande tala i allmänhet icke mycket, och hvad de säga plägar dessutom ej vara förtjent af att refereras. Vi förbigå således den af allehanda karesser ofta afbrutna konversationen. Pendylen i rummet slog tre. — Ni måste gå nu, sade damen. — Redan?... När skola vi återse hvarandra? — I dag ha vi torsdag... Om lördag väntar er eu droska vid samma tid och på samma ställe... — Tack... Förlåt mig att jag, innan jag går, framställer en fråga... — Ja, men skynda er. — Känner ni fru de Saint-Luce? Armand observerade härvid noga den okända; han ville se, om hon skulle röja någon förlägenhet. Men hon svarade med den lugnaste röst i verlden: — Jag har sammanträffat med henne en eller annan gång. Hon är en dam om hvilken man har åtskilligt för henne sjelf föga smickrande