OR MEYERS AVVISAS TEST ARTEN IDF NOEL METTE TATE NS Göckade förhoppningar. En sedemålning. Göteborgs-Postens krönikeskrifvaro berättar följande roliga historia: På ett kontor i Göteborg sitter en man, ännu icke gammal, men, sanningen måste fram, icke helier uvg. Han är egen, mycket egen, ban är kär, mycket kär, han är slutligen mycket, mycket egenkär. Olyckligtvis är han icee derför sin egen, det är således helt enkelt en kontorist som är kär. Men han är olyckligt kär. Förgäfves äro alla glödande blickar dem han på teatrar och off: ptliga ställen sänder eföremåleta, förgäfves äro aila fönsterpromenader, föraäfves alla vansinniga depenser på iögonenfallande halsdukar och dito handskar, allt, allt är förgäfves! Melankolisk sitter hen der nu och kikar ut genom fönsterrutan, längtande att klockan skall bli ett, så att han på kärlekens vingar må få kuona sväfva förbi den tillbaddas bostad och möjligen i förbifarten uppsnappa en skymt af henne. Då knackar det på dörren, han spritter upp ur sina kärlekspensåer och in träder postbudet. Mannen bär ett bref i sin hand. Han räcker det åt Alonzo — vi vilja kalla honom så — Alonzo griper det krampaktigt, den som älskar hopplöst, griper allting krampaktigt, till och med ewt balmstrå. Ett bref kan ju vara ett halmstrå. Han öppnar det, genomögnar hastigt de få rader det innehåller och sjunker dödsblek tillbaka i stolen, nej håll, ban sjunker icke, ban sitter på en trebent kontorsstol utan ryggstöd, han vill sjunka, men han törs icke, ty då skulle han ramla i golfvet. Hvad har ban föst? Sa bär hvad han läst: Den person, om bkvars blotta åsyn Ni sedan någon tid visat Er angelägen, beviljar Er (förutsatt, att det är öfverensstämmande med Er önskan!) i afton ett möte. Vänta kl. 1.8 e. m. midt för Nya Teatern, i närheten af Bältespännarnea En droska båller vid samma tid derstädes; när vagnsdörren öppnas, har Ni endast att stigain. Man skalligenkäova Er på Edra ljusa haudskar. Jag vågade detta steg, emedan jag tror er vara en råan af verldserfarenhet, som ej för strängt skall bedöma en qvinnas rättframma djerfbet. En väntande. Alonzo läger och läser omigen. Klockan glår 1 och han sitter ännu qvar på sin plats, rodnaden har återvändt på hans kinder, hans lockar ligga i ordoving, ty de ha aldrig varit i oordning. Kontorsvaktmästaren bostar betydelsefullt derborta i börnet, han är icke kär har, han är huvgrig och längtar hem. Alonzo stiger ned från sin stol, låter bjelpa på sig sin öfverrock med en mine, som om låge alla jordens qvinnor knäböjande på kontorsgolfvet, anhållande att ban i råder täcktes kasta en blick på dem. Han går. Hvart går han? Han går till logen och äter middag. Aftonen kommer. Klockan slår just nu qvarten öfver 7 i domkyrkotornet. I allen framför Bältespäanarne står en droska. Från teaterbron nalkas ett par hvita bandskar. 1 dessa handskar finnas ett par bänder, till händerna höra en kropp. Handskar, bänder, kropp äro Alorzos. I decoa kropp slår ett modigt hjerta. Han her beslutat att våga gg ut på äfventyret. flan närmar ee droskan. Dörren öppnas och en man stiger ur. En man? mumlar Aloczo och ångrar redan hela äfventyret, men mannen vinkar befallande med benden och säger med dofröst: Suig in! Nu är det för sent att rygga tillbaka. Alonzo går derföre framåt, han stiger in. Körla gäger mannen till kusken. cfMvart kör man mig?c anser Alonpzo sig böra fråga. aDit der pi är väntedd, blir svaret, och åkdonpet rullar i väg med två bästars krafi. I Alonzos8 bjerna börja nu de besynnerligaste tanker drifva sitt spel. Han drömmer om förbusdna ögon, förtrogna kammarjungfrur, lönngångsr och boudoarer med magiskt balfdunkel. Nu stangar droskan. Hvad är det för en byggnad som rerer sig i mörkret. Det är Örgryte kyrka. Kusken hoppar af och öppnar Görren. cEvart skall jag taga vägen? frågar Alorzo. aVärta, och man bemtar erl!e blir svaret. — eApropos bhemtas, utbrister Alonzo, som är en praktisk man, ckommer droskan och hemtar mig?e — Om en timma är jag åter här! och droskan rullar af. Alonzo väntar en qvart, ingen kommer; hån väntar en balftimma, ingen kommer. Då börjar han frysa. När man fryser, är man icke modig. På en gäng tyckte han sig höra hemska läten från kyrkogå den, ban ser hvita gestalter röra sig af och an bland grafstenärpe och khan förlorar — medvetandet tror ni kanske? — nej, tålamodet. Han gvär en dyr ed öfver alla trolösa qvinnor och bedrägliga qvinnor gamt — larfvar i exutsen tillbaka till staden, också med två hästars kraft, men två apostiahästars. Flat var han då, men ännu flatare biir kan säkert, då han läser detta. Sensmoralen af historien ör, att det är hra förargligt, att ingen droskitation finne vid Örgryte, då man är ute på sådana äfventyr, som äro en följd af total glömska af de 7 första orden i Tionde Budet.