OR
MEYERS AVVISAS TEST ARTEN IDF NOEL METTE TATE NS
Göckade förhoppningar.
En sedemålning.
Göteborgs-Postens krönikeskrifvaro berättar
följande roliga historia:
På ett kontor i Göteborg sitter en man, ännu
icke gammal, men, sanningen måste fram, icke
helier uvg. Han är egen, mycket egen, ban är
kär, mycket kär, han är slutligen mycket, mycket
egenkär. Olyckligtvis är han icee derför sin egen,
det är således helt enkelt en kontorist som är kär.
Men han är olyckligt kär. Förgäfves äro alla glö-
dande blickar dem han på teatrar och off: ptliga
ställen sänder eföremåleta, förgäfves äro aila fön-
sterpromenader, föraäfves alla vansinniga depenser
på iögonenfallande halsdukar och dito handskar,
allt, allt är förgäfves! Melankolisk sitter hen der
nu och kikar ut genom fönsterrutan, längtande att
klockan skall bli ett, så att han på kärlekens vin-
gar må få kuona sväfva förbi den tillbaddas bostad
och möjligen i förbifarten uppsnappa en skymt
af henne. Då knackar det på dörren, han spritter
upp ur sina kärlekspensåer och in träder postbu-
det. Mannen bär ett bref i sin hand. Han räcker
det åt Alonzo — vi vilja kalla honom så — Alonzo
griper det krampaktigt, den som älskar hopplöst,
griper allting krampaktigt, till och med ewt balm-
strå. Ett bref kan ju vara ett halmstrå. Han
öppnar det, genomögnar hastigt de få rader det
innehåller och sjunker dödsblek tillbaka i sto-
len, nej håll, ban sjunker icke, ban sitter på
en trebent kontorsstol utan ryggstöd, han vill sjunka,
men han törs icke, ty då skulle han ramla i golf-
vet. Hvad har ban föst?
Sa bär hvad han läst:
Den person, om bkvars blotta åsyn Ni sedan nå-
gon tid visat Er angelägen, beviljar Er (förutsatt,
att det är öfverensstämmande med Er önskan!) i
afton ett möte. Vänta kl. 1.8 e. m. midt för Nya
Teatern, i närheten af Bältespännarnea En droska
båller vid samma tid derstädes; när vagnsdörren
öppnas, har Ni endast att stigain. Man skalligen-
käova Er på Edra ljusa haudskar. Jag vågade
detta steg, emedan jag tror er vara en råan af
verldserfarenhet, som ej för strängt skall bedöma
en qvinnas rättframma djerfbet.
En väntande.
Alonzo läger och läser omigen. Klockan glår 1
och han sitter ännu qvar på sin plats, rodnaden
har återvändt på hans kinder, hans lockar ligga i
ordoving, ty de ha aldrig varit i oordning. Kon-
torsvaktmästaren bostar betydelsefullt derborta i
börnet, han är icke kär har, han är huvgrig och
längtar hem. Alonzo stiger ned från sin stol, låter
bjelpa på sig sin öfverrock med en mine, som om
låge alla jordens qvinnor knäböjande på kontors-
golfvet, anhållande att ban i råder täcktes kasta
en blick på dem. Han går. Hvart går han? Han
går till logen och äter middag.
Aftonen kommer. Klockan slår just nu qvarten
öfver 7 i domkyrkotornet. I allen framför Bälte-
späanarne står en droska. Från teaterbron nalkas
ett par hvita bandskar. 1 dessa handskar finnas
ett par bänder, till händerna höra en kropp. Hand-
skar, bänder, kropp äro Alorzos. I decoa kropp
slår ett modigt hjerta. Han her beslutat att våga
gg ut på äfventyret.
flan närmar ee droskan. Dörren öppnas och en
man stiger ur. En man? mumlar Aloczo och ång-
rar redan hela äfventyret, men mannen vinkar be-
fallande med benden och säger med dofröst: Suig
in! Nu är det för sent att rygga tillbaka. Alonzo
går derföre framåt, han stiger in. Körla gäger
mannen till kusken. cfMvart kör man mig?c anser
Alonpzo sig böra fråga. aDit der pi är väntedd, blir
svaret, och åkdonpet rullar i väg med två bästars
krafi. I Alonzos8 bjerna börja nu de besynnerliga-
ste tanker drifva sitt spel. Han drömmer om för-
busdna ögon, förtrogna kammarjungfrur, lönngån-
gsr och boudoarer med magiskt balfdunkel. Nu
stangar droskan. Hvad är det för en byggnad som
rerer sig i mörkret. Det är Örgryte kyrka. Ku-
sken hoppar af och öppnar Görren. cEvart skall
jag taga vägen? frågar Alorzo. aVärta, och man
bemtar erl!e blir svaret. — eApropos bhemtas, utbri-
ster Alonzo, som är en praktisk man, ckommer
droskan och hemtar mig?e — Om en timma är jag
åter här! och droskan rullar af. Alonzo väntar
en qvart, ingen kommer; hån väntar en balftimma,
ingen kommer. Då börjar han frysa. När man
fryser, är man icke modig. På en gäng tyckte han
sig höra hemska läten från kyrkogå den, ban ser
hvita gestalter röra sig af och an bland grafste-
närpe och khan förlorar — medvetandet tror ni
kanske? — nej, tålamodet. Han gvär en dyr ed
öfver alla trolösa qvinnor och bedrägliga qvinnor
gamt — larfvar i exutsen tillbaka till staden, också
med två hästars kraft, men två apostiahästars. Flat
var han då, men ännu flatare biir kan säkert, då
han läser detta. Sensmoralen af historien ör, att
det är hra förargligt, att ingen droskitation finne
vid Örgryte, då man är ute på sådana äfventyr,
som äro en följd af total glömska af de 7 första
orden i Tionde Budet.