Utrikes-Nyheter. Parisarne hafva redan hittat på ett betecknande namn på den nya tryckfrihetslagen; de kalla den nemligen lagen mot pressen. Journal des Debats gör i sin följetongsafdelning många träffande humoristiska anmärkningar öfver denna lag. Så yttrar tidningen, bland annat: De gamle brukade säga, att ju mera förderfvadt ett samhälle är, desto flera lagar behöfva stiftas, och de hade rätt. Vore våra offentliga förhållanden bättre, skulle icke så mårga lagar befinnas nödige, för att hindra pressens eggelser; den offentliga m2ningen och sederna skulle då vara tillräckliga derför. Liksom en uthvisslad pjes skulle tidningen försvinna af brist på läsare. Teateroch tidnings-censuren. skulle då handhafvas af allmänheten sjelf; ypsenthet sagt: hvarje land har sådan litterart, som det förtjenar. Steele sade härom dagen rent ut: Hvar och en inser, att diktaturen har haft sin tid, att det är en omöjlighet att återgå till 1852 års praxis samt att man hädanefter måste återkalla den så länge bannlysta friheten. Den som är genomträngd af denna åsigt, förstår ganska lätt att regeringen så ej fattar saken. Vi tro också ej att hon har en så klar blick för stundens kraf. Det skådespel, som diskussionen om trycktrihetslagen erbjuder 0ss, medgifver icke det antagande, att man på högre ort är så synnerligt öfvertygad om nddvändigheten att bryta med den gamla regimens godtyckliga maktutöfning och i dess ställe börja tillämpa ett ärligt konstitutionelt system. Hvad betyda väl liberala paroxysmer hos en regering, som motverkar den enklaste begäran om garantier för lagskipningen vid afgörandet af politiska förbrytelRTR SEE