Dieu på sätt och vis endast är den hemliga
verkställarinnan af mannens testamente.
Pröfva sjelf saken och — döm.
Om tre dagar skall jag åter skrifva till er.
Emanuel.
Emanuel till öfverste Leon.
(Andra brefvet).
Min bäste öfverste.
Vi ha segrat... Baronessan älskar mig!
Jubla likväl icke i förtid; ty enkor som äro
försjunkna i beundran af sina hädangångna män,
likna fästen, skyddade af tredubbla vallar.
Man tror sig kunna intränga genom den skjut-
na breschen, men påträffar en ny mur.
Hör hvad som passerat!
För fjorton dagar sedan ankom jag till Mort-
Dieu.
Först i går lemnade jag sängen och talade
om min afresa.
Kanhända jag är inbilsk, men jag tyckte att
baronessan bleknade vid mina ord.
Emellertid gjorde hon ingen invändning.
För första gången — ty hittills hade man
serverat mig i mitt rum — åt jag middag i
min sköna värdinnas sällskap uti en liten sa-
long i den del af bottenvåningen, som vetter åt
parken.
Klockan var sex; genom de öppna fönstren
inströmmade skogens balsamiska doft, vinden
susade i trädens kronor — alltnog: nu om nå-
gonsin var stunden inne att tala om kärlek.
Jag blef djerf ända till oförvägenhet, djerf
ända till dårskap.
Vi voro ensamma.
Jag reste mig med en viss högtidlighet. På
mina läppar sväfvade ett svårmodigt leende,
sådant man finner hos romanens och melodra-
mens hjeltar, och jag fästade på baronessan en
blick, som på en gång skulle vara glödande,
tveksam och rädd.