Dieu på sätt och vis endast är den hemliga verkställarinnan af mannens testamente. Pröfva sjelf saken och — döm. Om tre dagar skall jag åter skrifva till er. Emanuel. Emanuel till öfverste Leon. (Andra brefvet). Min bäste öfverste. Vi ha segrat... Baronessan älskar mig! Jubla likväl icke i förtid; ty enkor som äro försjunkna i beundran af sina hädangångna män, likna fästen, skyddade af tredubbla vallar. Man tror sig kunna intränga genom den skjutna breschen, men påträffar en ny mur. Hör hvad som passerat! För fjorton dagar sedan ankom jag till MortDieu. Först i går lemnade jag sängen och talade om min afresa. Kanhända jag är inbilsk, men jag tyckte att baronessan bleknade vid mina ord. Emellertid gjorde hon ingen invändning. För första gången — ty hittills hade man serverat mig i mitt rum — åt jag middag i min sköna värdinnas sällskap uti en liten salong i den del af bottenvåningen, som vetter åt parken. Klockan var sex; genom de öppna fönstren inströmmade skogens balsamiska doft, vinden susade i trädens kronor — alltnog: nu om någonsin var stunden inne att tala om kärlek. Jag blef djerf ända till oförvägenhet, djerf ända till dårskap. Vi voro ensamma. Jag reste mig med en viss högtidlighet. På mina läppar sväfvade ett svårmodigt leende, sådant man finner hos romanens och melodramens hjeltar, och jag fästade på baronessan en blick, som på en gång skulle vara glödande, tveksam och rädd.