MM mm
ren och en gammal gråhårig trotjenare kom in.
Hans min var så vigtig, och alla hans rörelser
förrådde så mycken oro och otålighet att hans
matmoder skyndade sig att fråga.
— Hvad är å färde?
— Fru baronessan, svarade mannen, torde
ha godheten att ursäkta det jag stör henne,
men en stor olycka har inträffat ett stycke från
slottet.
— En olyckshändelse! utbrast fru de Mort-
Dieu helt förskräckt. Store Gud! hvad har då
skett?
— En resvagn har stjelpt omkull vid krök-
ningen af vägen der borta. Den resande har
icke, tror jag, blifvit så svårt skadad att någon
fara för lifvet förefinnes, men han har fått åt-
skilliga kontusioner och är afsvimmad. Hans
folk, som icke alls skadat sig, ha burit honom
hit med tillhjelp- af kusken, och de bedja nu
om gästfrihet. .
Baronessan hade emellertid hastigt stigit upp.
— Skynda! ropade hon.fsVi skola straxt hjelpa
denne resande... Mort-Diecu är olyckans hem,
och dess portar äro aldrig stängda för dem som
lida.
När markis Emanuel Chalambel de Mont-
gory — ty resenären var ingen annan än han
—- återvann sansen NER han, i parentes
sagdt, endast låtsat förlora) befann han sig i
ett af rummen på Mort-Dieu, liggande i cen säng;
och han såg baronessans ansigte lutadt öfver
sig. Detta ansigte uttryckte oro, men det var
äfven betäckt af en rodnad, ty bon hade märkt
att hennes gäst var en ung och vacker man.
Ulfven hade gjort sitt inträde i fårahuset!