DET HEMLIGA FÖRBUNDET
VICOMTE PONSON DU TERRAIL.
. (Forts. fr. föreg. n:r.)
— Aldrig. Herr de Lacy som, ehuru han
sjelf hatar musik, likväl icke vill beröfva henne
nöjet att besöka operan, har förbjudit henne
att visa sitt fagra anlete för publiken, ty han
är svartsjuk som en tiger.
— Nåväl, min herre, sade herr de Verne,
så svär jag er, att bon skall aftaga slöjan för
min skull.
Derefter språkade Octave med öfversten i
likgiltiga ämnen, hvarpå den sednare gick sin
väg, för att skynda till Leona och meddela
henne nya befallningar.
På slaget åtta infann sig Octave de Verne
med två vänner i sin loge på operan. Hans
blick rigtades genast mot den af öfversten an-
visade logen. Den var ännu tom.
Octave väntade, full af otålighet; en timma
förtlöt och ännu hade ingen synts till.
Detta af öfversten väl beräknade dröjsmål
uppretade den unge mannen; hans otålighet
blef allt större och större.
— Hon kommer icke! mumlade han förtre-
tad; det var otur.
— Bah! sade den ene af vännerna, i morgon
får du ja se henne.
— Jag tror, sade den andre, att du föräl-
skat dig i en qvinna som du ännu icke sett;
kanhända hon är ful när allt kommer omkring ..-.
De Verne ämnade just svara, då dörren till
logen midt emot plötsligt öppnades.
Den unge löjtnanten spratt häftigt till.
—-Se;der är hon! mumlade han.
Jutt svärtklädt, välväxt fruntimmer tog plats
i logen, hvarefter dörren stängdes.