DET HEMLIGA FÖRBUNDET VICOMTE PONSON DU TERRAIL. . (Forts. fr. föreg. n:r.) — Aldrig. Herr de Lacy som, ehuru han sjelf hatar musik, likväl icke vill beröfva henne nöjet att besöka operan, har förbjudit henne att visa sitt fagra anlete för publiken, ty han är svartsjuk som en tiger. — Nåväl, min herre, sade herr de Verne, så svär jag er, att bon skall aftaga slöjan för min skull. Derefter språkade Octave med öfversten i likgiltiga ämnen, hvarpå den sednare gick sin väg, för att skynda till Leona och meddela henne nya befallningar. På slaget åtta infann sig Octave de Verne med två vänner i sin loge på operan. Hans blick rigtades genast mot den af öfversten anvisade logen. Den var ännu tom. Octave väntade, full af otålighet; en timma förtlöt och ännu hade ingen synts till. Detta af öfversten väl beräknade dröjsmål uppretade den unge mannen; hans otålighet blef allt större och större. — Hon kommer icke! mumlade han förtretad; det var otur. — Bah! sade den ene af vännerna, i morgon får du ja se henne. — Jag tror, sade den andre, att du förälskat dig i en qvinna som du ännu icke sett; kanhända hon är ful när allt kommer omkring ..-. De Verne ämnade just svara, då dörren till logen midt emot plötsligt öppnades. Den unge löjtnanten spratt häftigt till. —-Se;der är hon! mumlade han. Jutt svärtklädt, välväxt fruntimmer tog plats i logen, hvarefter dörren stängdes.