Hm, mu mlade han derefter för sig sjelf, herr dVAsti är en ovanligt skicklig skytt, och nu får han till på köpet icke allenast begagna sina egna pistoler utan derjemte skjuta först... och på femton stegs afstånd... Se der tre eller fyra skäl för att anse de Verne så godt som död och begrafven... Tusan! på sätt och vis är jag genom min eftergifvenhet och tanklöshet orsak till denna olycka... Men, tillade han, i det hans tankar antogo en gladare karakter, man kan ju icke så noga veta på förhand... De båda duellanterna uppställde sig tjugu steg från hvarandra, med rättighet för hvardera att taga fem steg framåt, hvarigenom afståndet kunde blifva reduceradt till tio steg. Öfversten laddade pistolerna omsorgsfullt, under det att Octaves sekundant såg derpå. Sedan lemnade han det ena af vapnen till chevaliern, sägande: — Ni skjuter först. — Godt, genmälde denne; då är min motståndare redan att betrakta såsom förlorad. sRådgifvaren följde öfverstens exempel och räckte den andra pistolen åt Octave. — Ni väntar, tills herr chevaliern skjutit, yttrade han. — — Med största nöje, svarade den unge mannen leende. Och han rätade ut sig till sin fulla längd samt fortfor att röka med den mest bekymmerslösa min i verlden. Sekundanterna drogo sig ett stycke åt sidan, hvarefter öfversten klappade med händerna till tecken att duellen skulle taga sin början. — Min herre, ropade chevaliern i skämtsam ton, jag lofvade i går att jag skulle skicka en kula genom er panna, men jag tycker nu att I det vore synd att vanställa ett så vackert ansigte som ert, och derföre sigtar jag åt bjertat.