Hm, mu mlade han derefter för sig sjelf, herr
dVAsti är en ovanligt skicklig skytt, och nu får
han till på köpet icke allenast begagna sina
egna pistoler utan derjemte skjuta först... och
på femton stegs afstånd... Se der tre eller
fyra skäl för att anse de Verne så godt som
död och begrafven... Tusan! på sätt och vis
är jag genom min eftergifvenhet och tanklös-
het orsak till denna olycka... Men, tillade
han, i det hans tankar antogo en gladare ka-
rakter, man kan ju icke så noga veta på för-
hand...
De båda duellanterna uppställde sig tjugu
steg från hvarandra, med rättighet för hvar-
dera att taga fem steg framåt, hvarigenom af-
ståndet kunde blifva reduceradt till tio steg.
Öfversten laddade pistolerna omsorgsfullt, un-
der det att Octaves sekundant såg derpå. Se-
dan lemnade han det ena af vapnen till cheva-
liern, sägande:
— Ni skjuter först.
— Godt, genmälde denne; då är min mot-
ståndare redan att betrakta såsom förlorad.
sRådgifvaren följde öfverstens exempel och
räckte den andra pistolen åt Octave.
— Ni väntar, tills herr chevaliern skjutit,
yttrade han.
— — Med största nöje, svarade den unge man-
nen leende.
Och han rätade ut sig till sin fulla längd
samt fortfor att röka med den mest bekymmers-
lösa min i verlden.
Sekundanterna drogo sig ett stycke åt sidan,
hvarefter öfversten klappade med händerna till
tecken att duellen skulle taga sin början.
— Min herre, ropade chevaliern i skämtsam
ton, jag lofvade i går att jag skulle skicka en
kula genom er panna, men jag tycker nu att
I det vore synd att vanställa ett så vackert an-
sigte som ert, och derföre sigtar jag åt bjertat.