1 della OBONDIICK uppstod en mternalisk tan-
ke hos honom. Ett leende krusade hans läppar.
— Och han skall döda honom af egen bö-
jelse, sade han. Han skall duellera med nöje;
jag skall slippa bedja honom derom, ty... mig
tillhör Leona!
XXX.
Vi skola nu återkomma till markis Gontran
de Lacy, hvilken vi lemnade i ett tillstånd af
den djupaste nedslagenhet.
Män, som drabbas af ett våldsamt ödets slag,
blifva ofta svaga som barn. Så var förhållan-
det med Gontran. Förtviflan beröfvade honom
förmågan att tänka och handla, han var till en
början alldeles viljelös, och florentinskan Leona
begagnade sig skickligt af hans svaghetstill-
stånd till att återföra honom till Paris och
ånyo , tillegna sig det välde öfver honom, som
han hade att tacka för sitt lifs alla olyckor.
Under pågra dagar liknade markisen dessa
vansinniga, hvilkas galenskap, långt ifrån att
visa sig i häftiga utbrott af glädje eller raseri
eller sorg, just karakteriseras af deras fredlig-
het och inbundenhet. En stund angreps han
till och med af en sådan feber, förenad med
yrsel, hvarför han, såsom läsaren erinrar sig,
en gång förut, nemligen då Leona öfvergaf ho-
nom, varit utsatt.
Sedan följde lign på detta anfall, och då
böjde han hufvudet såsom en man, hvilken be-
slutit underkasta sig ödets vilja.
Men från denna dag var och förblef Leona
förhatlig för honom. Förgäfves slösade hon
på honom sina omsorger och sina karesser, för-
gäfves sökte hon hos honom återuppväcka den
passion, han förr hyst för henne.