hvita panna, på hvilken han tryckte en faderlig kyss, och tog honom i hand. — Mitt barn, sade baronen, jag bar länge undvikit ett samtal, som jag förr eller sednare måste hafva med er... Nu kan det icke uppskjutas vidare... Jag bör icke vänta; ty döden nalkas... — Min vän! utbrast baronessan med förskräckelse, ty dessa ord, som hennes man uttalade utan att hans röst förändrades, gjorde på henne ett djupt intryck. — Jag känner det, sade han med lugn. Men derom är icke nu fråga. Hör mig... Herr de Mort-Dieu fästade på sin maka en blick af ömhet och tacksamhet — måhända tänkte han på att hon åt honom egnat de tio bästa åren af sin lefnad. — Förlåt mig, Aurelie, återtog han, att jag ryckt er ur ungdomens glada krets, och attjag fastkedjat er vid mig — en gammal man, som icke haft någon glädje att bjuda er. — Ack! svarade baronessan; är jag icke den lyckligaste bland qvinnor, då jag får vara i er närhet? Han tryckte hennes hand. — Ni är god, sade han, god som en engel, och Gud skall nog belöna er. Men kan ni väl tänka, Aurelie, att jag, då jag gifte mig med er, icke trodde mig kunna lefva sex månader; till den grad häftiga voro de qval, som rasade inom mig... Hon såg på honom med en viss häpnad, och hennes blick tycktes säga: — Har ni då lidit så mycket? oo — Ja, svarade han genom en åtbörd med hufvudet, ty han förstod denna blick. Derefter tillade han: — Jag trodde att döden bodde i mitt hjerta, ! och då jag gifte mig med er, hoppades jag att ni snart skulle blifva enka, ung och rik samt i