hvita panna, på hvilken han tryckte en fader-
lig kyss, och tog honom i hand.
— Mitt barn, sade baronen, jag bar länge
undvikit ett samtal, som jag förr eller sednare
måste hafva med er... Nu kan det icke upp-
skjutas vidare... Jag bör icke vänta; ty döden
nalkas...
— Min vän! utbrast baronessan med för-
skräckelse, ty dessa ord, som hennes man ut-
talade utan att hans röst förändrades, gjorde
på henne ett djupt intryck.
— Jag känner det, sade han med lugn. Men
derom är icke nu fråga. Hör mig...
Herr de Mort-Dieu fästade på sin maka en
blick af ömhet och tacksamhet — måhända
tänkte han på att hon åt honom egnat de tio
bästa åren af sin lefnad.
— Förlåt mig, Aurelie, återtog han, att jag
ryckt er ur ungdomens glada krets, och attjag
fastkedjat er vid mig — en gammal man, som
icke haft någon glädje att bjuda er.
— Ack! svarade baronessan; är jag icke den
lyckligaste bland qvinnor, då jag får vara i er
närhet?
Han tryckte hennes hand.
— Ni är god, sade han, god som en engel,
och Gud skall nog belöna er. Men kan ni väl
tänka, Aurelie, att jag, då jag gifte mig med
er, icke trodde mig kunna lefva sex månader;
till den grad häftiga voro de qval, som rasade
inom mig...
Hon såg på honom med en viss häpnad, och
hennes blick tycktes säga:
— Har ni då lidit så mycket?
oo — Ja, svarade han genom en åtbörd med
hufvudet, ty han förstod denna blick.
Derefter tillade han:
— Jag trodde att döden bodde i mitt hjerta, !
och då jag gifte mig med er, hoppades jag att
ni snart skulle blifva enka, ung och rik samt i