Utrikes-Nyheter.
Frankrike. I lagstiftande församlingen i
Paris diskuteras nu som bäst en tryckfrihets-
lag, som, om den går igenom, skall:lemna den
redan förut tillräckligt bundna tidningspressen
föga andrum. Girardin bevisar nu i sin Liberte,
att prins Lowis Napoleon aldrig i sitt lif blifvit
republikens president, och följaktligen icke heller
kejsare, om icke tryckfriheten funnits... Detvar
redan så godt som afejordt i kammaren, och
general Cavaignac hade redan förklarat sig för
Leblonds amendement, att republikens president
skulle väljas af nationalförsamlingen genom slu-
ten omröstning. Då trädde dagen derefter Girar-
dins Presset inom skrankorna mot det Le-
blondska amendementet och gick segrande ur
striden mot amendementet och för den all-
männa rösträtten. Girardin tillägger, hotande,
efter att hafva aftryckt hithörande handlingar:
Stående i skuld hos tryckfriheten och hos vår
rättighet att hålla möten angående allmänna ange-
lägenheter — hur har den d. 10 dec. 1848 valde, och
kejsaren af d. 20 november 1852 lönat dem, och
huru har han hållit sitt ord? Constitutionnel,
som i dag smädar republiken och svärmar för
kejsardömets åtgärder att på alla sätt förtrycka,
skref i november 1848: Prins Louis Napoleon
är den andre kandidaten. Denne unge man är
en för landet ännu obekant personlighet o. s. Vv.
Emglemd. Franska armålagen och Magnes
finansprojekt kritiseras skarpt af Londons dag-
liga tidningar, och veckotidningarne instämma,
men i en ännu skarpare ton. Frankrike upp-
manas — säger Saturday Review — att
biträda en finans-politik, hvars syfte är att ge-
nom lån betäcka en årlig brist af 10 till 15
millioner pund. Sådan är afsigten med det nu
föreslagna lånet, och om icke något ännu sämre,
antyder det åtminstone en politik, hvars förut-
seende icke sträcker sig längre än till morgon-
dagen. Ett system, som grundar sig på årliga,
med vett och vilja ådragaa brister, är icke håll-
bart, och ett dåligt tecken är det för kejsar-
dömet, att en finansminister, som måste göra
utväg för en betydlig tillökning i utgifterna,
icke vågar göra en antydan om en af behofvet
påkallad förhöjning i skatterna eller en mot-
svarande i dragning istatsutgifterna. Tillämpas
ett sådant system, blifva bristerna i den franska
budgeten snart lika ständigt återkommande och
lika stora som i den italienska, utan att dock för
Frankrike, såsom för Italien, fattigdom eller oreda
inom landet kunna förebäras såsom ursäkt derför.
Till. och med under Foulds förvaltning hade
en omisskänlig lutning åt denna förderfliga ba-
na visat sig, men nu tyckes man hafva kasta:
alla betänkligheter öfver bord och ett raskt
fortgående på den beträdda afvägen är att
motse. Franska finansercas ställning berör mer