för andra gången gömt sig och väntat... Några
minuter sednare hade han sett Gontran åter-
komma bärande någonting hvitt i sina armar.
Han hade äfven sett honom stiga till häst och
aflägsna sig i stark galopp. Öeh då hade en
stråle af förstånd upplyst den arme fånens
hjerna. Han hade gissat allt, förstått allt...
Och han hade velat ropa på hjelp, men han
var icke i stånd att åstadkomma ett enda ljud —
han hade velat springa efter röfvaren, men hans
ben vägrade att lyda honom, oeh han stod orör-
lig, fastnaglad vid marken till följd af den star-
ka sinnesrörelse, som bemäktigat sig honom.
Sedan kom galenskapen tillbaka och då förlo-
rade han medvetandet af hvad som nyss för-
siggått. Han gick då helt lugn framåt slottet
barhufvad och sjungande sina besynnerliga vi-
sor. Han begaf sig till köket, der han fick äta
sig mätt, men märkvärdigt nog var han icke
derna gång, såsom vanligt, angelägen om att
återvända till Chåtel-Censoir. Tan satt qvar i
köket, till dess man nödgade honom att gå,
och Nicou uppsökte då hundkojan, i hvilken
han lade sig att sofyva bredvid hundarne. På
morgonen var han frusen och ruskig, hvarför
han, innan han företog den långa promenaden
hem, satte sig på en afvisare utanför porten
och grubblade öfver den föregående dagens hän-
delser. Förmodligen erinrade han sig enleve-
ringen, eftersom -han helsade chevaliern och
herr de Montgory med detta melankoliska utrop:
oo — Ingendera af dessa älskare skola få henne
oo... Och icke heller jag...
Banden enten förs öen ofria dienn Bananen