j
Markisen spratt till.
— Och, fortfor baronen, jag tyckte mig söka
henne... och jag fann henne icke.
Herr de Montgory ryste. Derefter hoppade
han upp på hästen med ungdomlig otålighet.
— Hå! tänkte herr VPAsti; det ser nästan ut
som skulle den mycket förlöjligade tron på
aningar ändå icke vara så alldeles ogrundad.
De tre ryttarne satte af i galopp och anlände
till Portes efter en knapp timmas ridt. Vid
slottsporten såg herr de Pons fånen Nicou sitta
med händerna fördjupade i det stora röda håret.
Denna syn gjorde på baronen ett obehagligt
intryck och bidrog till att öka hans nedsla-
genhet.
Då fånen varseblef ryttarne, började han hög-
ljudt hånskratta och ropade:
— Hå, hå! Se der prinsarne!.. Prinsessans
fader och båda älskare... Se der ha vi dem!
Men ingendera af dessa älskare skola få henne
... Nej visst inte!
Härvid framtog fånen ur sin ficka en läder-
pung, hvari några slantar skramlade.
— Och icke heller jag... tillade han i dy-
ster ton, det är en annan...
— Stackars fåne, mumlade herr de Montgory.
— Han är dock icke så alldeles utan för-
stånd, som ni tror, anmärkte chevaliern.
— Hvarför?
— Emedan, genmälde herr VASsti skrattande,
han har insett att man måste hafva penningar
för att blifva gift med en qvinna, hon må till-
höra det lägre folket eller vara prinsessa.
De passerade tiggaren och kastade i förbifar-
ten några francs åt honom.
För att förklara Nicous närvaro på Portes
vid denna tidiga timma, måste man ihågkomma
att han dagen förut hade följt Gontran ifrån
det att denne lemnade vedhuggarens koja till
dess han kom till parken. Der hade tiggaren