af den friska morgonvinden, under det han
klädde sig.
— Jag har haft en otäck dröm! mumlade
han. Lyckligtvis, tillade han, tröstande sig sjelf,
är Margareta lika god och förståndig som hon
är vacker... och jag skall bli den lyckligaste
bland äkta män.
Som herr de Montgory skulle äta frukost
tillsammans med sin trolofvade, nedlade han
mycken omsorg på sin toalett.
När han var i ordning — han bar denna dag
jagtdrägt — begaf han sig ned på gården, der
han träffade sina gäster, som redan voro fär-
diga att anträda återresan till Portes. Redan
framfördes hästarne sadlade.
Chevaliern, om hvilkens nattliga promenad
ingen hade den ringaste aning, förklarade sig
ha sofvit alldeles ypperligt och visade sig myc-
ket liflig och glad.
Baronen var nedstämd.
— Hur mår pi, min onkel? frågade honom
chevaliern i det ögonblick, då markisen utträdde
på gården.
— Jag vet icke hvaraf det kommer sig, sva-
rade herr de Pons, men jag är så bedröfvad,
så modfälld... det förefaller mig, som hotades
jag af en stor olycka...
Herr de Montgory helsado på sina båda gä-
ster. Han hade hört baronens sista ord, och
de hade funnit en stark genklang i hans egen
själ, men han yttrade intet.
— Ah! hvad är det der för griller? utbrast
chevaliern i munter ton. Ni, min onkel, är ju
den lyckligaste man i verlden och jag kan san-
nerligen icke begripa, hvilken olycka skulle kun-
na komma att träffa er.
— Nå ja, låt oss icke tala derom, genmälde
baronen. Vi stiga nu i stället till häst. Jag
längtar till Portes... Jag vet icke... men jag
har drömt om Margareta.