DET HEMLIGA FÖRBUNDET
VICOMTE PONSON DU TERRAIL.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Han var orolig, och hans lätta slummer af-
bröts derföre ofta. Den lidelse, som utbryter
hos personer vid framskriden ålder, är mycket
förfärligare än ungdomens passioner. Under
fyratio år hade herr de Montgory hatat allt
hvad giftermål heter och icke alls brytt sig
om qvinnor. Men nu var han allvarsamt för-
älskad ... Betänk blott att han blifvit svartsjuk
på förhand, svartsjuk på sin egen skugga, och
han räknade med otålighet de dagar och nät-
ter, som skiljde houxom från hans lycka, lika-
som fången räknar de timmar som skola förgå
innan den kära friheten blir bonom återskänkt.
Omkring klockan fyra på morgonen insom-
nade herr de Montgory ånyo. Men i stället
för att han borde ha drömt om de ljufva stun-
der, han väntade sig, och som sysselsatte hans
tankar, medan han var vaken, föresväfvade ho-
nom de dystraste bilder. Han såg sig sjelf, en
krokig, hvithårig gubbe, stå bredvid sin af ung-
dom och skönhet strålande brud. Han såg sig
sedan ensam och öfvergifven ströfva omkring i
de öde salarne uti detta gamla slott, der han
ämnat dölja sin skatt för verlden... Han var
förtviflad, nedtyngd af skam; ty hon hade flytt
... flytt bort för alltid med en förförare.
Denna sista dröm var så ohygglig att herr
de Montgory vaknade. Hans panna var allde-
les våt af kallsvett. Dagen grydde; redan hör-
des steg och andra ljud, som gåfvo tillkänna
att åtminstone en del af tjenarne voroi rörelse.
Herr de Montgory steg upp, öppnade sitt
fönster och lät sitt brännheta ansigte svalkas