DET HEMLIGA FÖRBUNDET VICOMTE PONSON DU TERRAIL. (Forts. fr. föreg. n:r.) Han var orolig, och hans lätta slummer afbröts derföre ofta. Den lidelse, som utbryter hos personer vid framskriden ålder, är mycket förfärligare än ungdomens passioner. Under fyratio år hade herr de Montgory hatat allt hvad giftermål heter och icke alls brytt sig om qvinnor. Men nu var han allvarsamt förälskad ... Betänk blott att han blifvit svartsjuk på förhand, svartsjuk på sin egen skugga, och han räknade med otålighet de dagar och nätter, som skiljde houxom från hans lycka, likasom fången räknar de timmar som skola förgå innan den kära friheten blir bonom återskänkt. Omkring klockan fyra på morgonen insomnade herr de Montgory ånyo. Men i stället för att han borde ha drömt om de ljufva stunder, han väntade sig, och som sysselsatte hans tankar, medan han var vaken, föresväfvade honom de dystraste bilder. Han såg sig sjelf, en krokig, hvithårig gubbe, stå bredvid sin af ungdom och skönhet strålande brud. Han såg sig sedan ensam och öfvergifven ströfva omkring i de öde salarne uti detta gamla slott, der han ämnat dölja sin skatt för verlden... Han var förtviflad, nedtyngd af skam; ty hon hade flytt ... flytt bort för alltid med en förförare. Denna sista dröm var så ohygglig att herr de Montgory vaknade. Hans panna var alldeles våt af kallsvett. Dagen grydde; redan hördes steg och andra ljud, som gåfvo tillkänna att åtminstone en del af tjenarne voroi rörelse. Herr de Montgory steg upp, öppnade sitt fönster och lät sitt brännheta ansigte svalkas