Hvarjehanda nyheter.
Farisisk domstolsscen.
En liten fattigt men snyggt klädd flicka, Lu-
cile R., stod häromdagen såsom anklagad för
tiggeri inför en polisdomstol i Paris. Dessa
domstolars hrr ordförande ärd ofta mycket hu-
mana, nota bene då det icke är fråga om politik.
Ordföranden: Yinnes här någon som åter-
fordrar dig?
Lucile: Ack, herre, jag har icke mer några
anförvandter. Min far och min mor äro döda;
jag har nu blott en bror qvar, Jakob, men han
är ännu så liten. Ack, Herre Gud, hvad skall
det bli af mig?
Ordf.: Domstolen skall se sig nödsakad att
skicka dig till korrektionshuset.
Nu höjde sig en gäll, barnslig stämma ur
åhörarnes leder: Här är jag, syster, var inte
ledsen, bär är jag! Och en liten pigg gosse
med intelligent utseende och klädd i en jockeys
eleganta kostym banade sig väg fram genom
mängden.
Ordf,: Hvem är du?
Jakob, hennes bror.
Hur gammal är du?
Tretton år.
Och hvad vill du? -
Jag vill hemta Lucile. -
Kan du då draga försorg om henne?
I går kunde jag det inte, men i dag kan jag
det. Var inte ledsen, Lucile.
Lucite: Du goda, snälla Jakob!
Ordf: Hör du, mitt bara, domstolen vill göra
allt hvad den kan för din syster.
Men gif mig några vidare förklaringar.
- Jekob: Då min stackars mor dog, voro vi i
den bekymmersammaste belägonhet. Jag sade
till mig sjelf: Du måste bli arbetare; om du.
får lära ett handtverk, kan du underhålla syster.
Jag gick i lära hos en borstbindare. Alla dagar
bar jag hälften af min mat till syster; på qväl-
larne smugglade jag in henne i min kammare;
hon sof i min säng och jag svepte min tröja
om mig och låg på golfvet. Men det tyckes
som om den stackars liten icke hade fått nog
mat, efter hon bedt om bröd. Då jag fick höra
att man häktat henne derför, tog jag tjenst
såsom jockey hos en beskedlig herre.
Lacile (gråtande och vridande händerna): Min
Gud, hvad han är snäll, den kära, kära Jakob.
Ordf. (med rörd stämma till Jakob): Mitt
barn, ditt uppförande är beundransvärdt. Fort-
gå på det sättet och Gud skall välsigna dig!
Domstolen beslöt att återgifva Lucile till bro-
dern. Hon reste sig från de anklagades bänk
för att skynda till sin kära Jakob, men ordfö-
randen sade vänligt till henne: Mitt barn, du
kan icke få din frihet åter förr än i morgon.
Jakob (till systern): Var lugn, jag kommer
tidigt i morgon bittida. (Vändande. sig till dom-
stolen). Jag får väl kyssa henne, mina herrar,
eller hur? Och utan att afvakta svaret omfam-
nade barnen, högljudt snyftande, hvarandra.
Jakob aflägsnade sig nu, torkande sig i ögo-
nen, i det han utropade: Ack, hvad Gud är
god, som gifvit mig syster åter. — Det fanns
icke i hela församlingen ett öga, i hvilket icke
glänste en tår.
Ett minigtyr.rike. Något mera än en
svenak mil från Nizza ligger Monaco, hufvudsta-
den och Jen enda stsden uti riket af samma namn,
styrdt af furst Carl III, prins af Monaco, hertig af
Valentinois. Hela furstendömet kan bokstafligen
ses från en höjd. För två eller tre år sedan voro
Carl III:s besittningar något större, ty de upptogo
äfven städersa Mentone och Roquebrune, men som
ivvånarne i dessa två städer voro besmittade af
hvärjshbanda liberala ideer från 1848, gjorde de
mycket bufvudbry åt prinsen, isyonerhet gom de
tvärt vägrade att erlägga skatterna. Han beslöt
alt blilva af med eskräpets OCh utan stt länge
fusdera på saken, sålde ban dem åt Frankrike
för fyra millioner. Victor Emanuel bjöd 5 millio-
ner, men Carl föredrog Napoleon, och till tack lät
kejssren gifva befallning om att alla negociationer
med prinsen om köpet skulle bedrifvas med samma
stränga etikett, som är vanlig mellan jordens mäg-
tigasto herrskare. — Prins Carl var förtjust.
S:dan ban sluppit de upproriska undersåternz,
reparerade han sina affärer med de franska millio-
neraa och slog sig i ro i sin hufvudstad, om-
gilven af sina undersåters vördnad, de beskedliga,
snälla och lata monagaskerne, gom de kallas. -
Furstendömets regeringsform är oinskränkt mo-
narkisk. Prins Carl, i detta fall lyckligare än hans