lemnade matsalen, fått tillfälle att hviska till den unga flickan: — I afton... kl. 10... nero i parken... jag bar förberedt allt... Margareta bleknade, men gjorde ett bifallande tecken, och Gontran skyndade ut ur rummet. En timma derefter hade de tre ryttarne uppnått det ställe, der vägen delade sig och der de således skulle skiljas åt. Herr de Pons och chevaliern togo af åt venster och Gontran åt höger. Denne var mest försvunnen ur sigte, ty vägen till Follein omgafs af en reslig och tät skog. Men när markisen tillryggalagt ea fjerdedels mil, lät han hästen vända om och red i sporrsträck till Yonne-elfven,, hvilken han öfvervadade, der vattnet var grundt. Derefter vände han ryggen åt Morvan, tog vägen åt Nevers, galopperade fram till Clamecy, dit han anlände omkring kl. två eftermiddagen, och tog in på värdshuset. Gontrans plan var att skaffa sig ett åkdon med två hästar, för att kunna fly redan samma afton och, då baronen märkte hvad som försiggått, kunna vara på minst trettic mils afstånd fråu Portes. Utanför värdshuset satt en reslig betjent på ena bänk; han hade benen i kors och hans äkta parisiska hållniog samt oförskämda uppsyn ådrogo honom genast herr de Lacys uppmärksamhet. På samma gång varseblef Gontran uti vagnslidret en vacker berlinare, hvars at smuts nedstänkta hjul vittnade om en längre färd. I betjentens ansigte stod tydligen skrifvet: jag är till salu eller att hyra, och det sätt, hvarpå han betraktade markisen, bestämde denne för att straxt tilltala honom: — Hör hit; min vän, sade han, rår ni om den der vaguen?