lemnade matsalen, fått tillfälle att hviska till
den unga flickan:
— I afton... kl. 10... nero i parken... jag
bar förberedt allt...
Margareta bleknade, men gjorde ett bifallande
tecken, och Gontran skyndade ut ur rummet.
En timma derefter hade de tre ryttarne upp-
nått det ställe, der vägen delade sig och der
de således skulle skiljas åt.
Herr de Pons och chevaliern togo af åt venster
och Gontran åt höger. Denne var mest för-
svunnen ur sigte, ty vägen till Follein omgafs
af en reslig och tät skog.
Men när markisen tillryggalagt ea fjerdedels
mil, lät han hästen vända om och red i sporr-
sträck till Yonne-elfven,, hvilken han öfverva-
dade, der vattnet var grundt. Derefter vände
han ryggen åt Morvan, tog vägen åt Nevers,
galopperade fram till Clamecy, dit han anlände
omkring kl. två eftermiddagen, och tog in på
värdshuset.
Gontrans plan var att skaffa sig ett åkdon
med två hästar, för att kunna fly redan samma
afton och, då baronen märkte hvad som försig-
gått, kunna vara på minst trettic mils afstånd
fråu Portes.
Utanför värdshuset satt en reslig betjent på
ena bänk; han hade benen i kors och hans
äkta parisiska hållniog samt oförskämda uppsyn
ådrogo honom genast herr de Lacys uppmärk-
samhet.
På samma gång varseblef Gontran uti vagns-
lidret en vacker berlinare, hvars at smuts ned-
stänkta hjul vittnade om en längre färd.
I betjentens ansigte stod tydligen skrifvet:
jag är till salu eller att hyra, och det sätt,
hvarpå han betraktade markisen, bestämde denne
för att straxt tilltala honom:
— Hör hit; min vän, sade han, rår ni om
den der vaguen?