DET HEMLIGA FÖRBUNDET VICOMTE PONSON DU TERRAIL. (Forts. fr. föreg. n:r.) Här följde en beskrifning öfver den stormiga natten, då fröken de Pons af Gontran räddades ur fånon Nicous våld. Derpå fortfor den unga flickan sålunda: Du förstår, min vän. Man skulle vara helt och hållet utan känslor, för att äfven med den fastaste karakter kunna — då man är förlofvad med en sextiofemårig man, med hvilken man ämnar gifta sig endast al förnuftsskäl — tillbringa en hel natt i en bergshåla vid sidan af en ung vacker ädling, som man har att tacka för sio räddning ur en stor fara, och som man, oaktadt han iakttager det mest artiga och vördnadsfalla uppförande, dock märker vara betagen — det är omöjligt, säger jag, att i en sådan mans sällskap tillbringa en hel natt, i synnerhet då åskan går och täta blixtar följa på hvarandra, utan att erfara en viss underlig sinnesrörelse ... Jag är öfvertygad om att min känsla för honom är delad. Under vår färd till hemmet efter ovädrets slut tyckte jag mig flera gånger märka att han såg på mig med lågande blickar; i vissa ögonblick fruktade jag till och med att han i sin förtjusning skulle störta på knä framför mig och afgifva en formlig kärleksförklaring. Jag sade att jag fruktade — men vet du, ehuru jag tager för afgjordt att du rynkar pannan, kan jag icke låta bli att tillstå det jag icke alls skulle ha blifvit ledsen, om han gjort ett knäfall för mig. Emellertid blef det ingenting utaf med det sytntäterkänsloutbrottet. Min älskare egde nog