DET HEMLIGA FÖRBUNDET
VICOMTE PONSON DU TERRAIL.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Här följde en beskrifning öfver den stormiga
natten, då fröken de Pons af Gontran räddades
ur fånon Nicous våld. Derpå fortfor den unga
flickan sålunda:
Du förstår, min vän. Man skulle vara helt
och hållet utan känslor, för att äfven med den
fastaste karakter kunna — då man är förlofvad
med en sextiofemårig man, med hvilken man
ämnar gifta sig endast al förnuftsskäl — till-
bringa en hel natt i en bergshåla vid sidan af
en ung vacker ädling, som man har att tacka
för sio räddning ur en stor fara, och som man,
oaktadt han iakttager det mest artiga och vörd-
nadsfalla uppförande, dock märker vara beta-
gen — det är omöjligt, säger jag, att i en så-
dan mans sällskap tillbringa en hel natt, i syn-
nerhet då åskan går och täta blixtar följa på
hvarandra, utan att erfara en viss underlig sin-
nesrörelse ...
Jag är öfvertygad om att min känsla för
honom är delad.
Under vår färd till hemmet efter ovädrets
slut tyckte jag mig flera gånger märka att han
såg på mig med lågande blickar; i vissa ögon-
blick fruktade jag till och med att han i sin
förtjusning skulle störta på knä framför mig
och afgifva en formlig kärleksförklaring. Jag
sade att jag fruktade — men vet du, ehuru jag
tager för afgjordt att du rynkar pannan, kan
jag icke låta bli att tillstå det jag icke alls
skulle ha blifvit ledsen, om han gjort ett knä-
fall för mig.
Emellertid blef det ingenting utaf med det
sytntäterkänsloutbrottet. Min älskare egde nog