DET HEMLIGA FÖRBUNDET VICOMTE PONSON DU TERRATIL. (Forts. fr. föreg. n:r.) — Må göra! svarade herr de Montgory. — I morgon, fortfor herr de Pons, skall ni infinna er på Portes för att högtidligen begära min dotters, fröken Margareta Armanda de Pons hand, och då skall jag gifva er närmare del af mina planer. Då baronen yttrade dessa ord, tycktes han föga bekymra sig om att inhemta sin dotters tanke angående denna förening. — Hvad dig beträffar, min unge vän, tillade baronen, vändande sig till chevaliern, skall du stiga till häst, begifva dig till Portes, för att helsa på din kusin, och laga att du blir uppassad och kommer i åtnjutande af de beqvämligheter du önskar. Mitt hem är, såsom jag redan sagt, nu och alltid ditt. —Ni är allt för god, svarade chevaliern. En timma derefter infann han sig vid Portes och erfor att fröken de Pons ridit ut, åtföljd af sina två vindthundar; Han slog sig då ned vid en eldbrasa och sammanskref följande bref: Till öfverste Leon, Paris. Min käre öfverste! Jag tror, ni handlat ganska klokt, då ni utnämnt mig till er närmaste man. Jag är, så vågar jag åtminstone tro, näst efter er, det bästa hufvudet i vårt hedervärda förbund, och det sätt, hvarpå jag uppfört mig mot den stackars generalen, bör derpå gifva er bästa boviset. Ni vet, att generalen i sin dödsstund anförttrodde mig ett grannlaga uppdrag. Jag har skyndsamligen uträttat detsamma; ty jag hoppades att sålunda försona min onkel oeh äsyo kunna närma mig min kusin, hvilken, så