DET HEMLIGA FÖRBUNDET
VICOMTE PONSON DU TERRATIL.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
— Må göra! svarade herr de Montgory.
— I morgon, fortfor herr de Pons, skall ni
infinna er på Portes för att högtidligen begära
min dotters, fröken Margareta Armanda de
Pons hand, och då skall jag gifva er närmare
del af mina planer.
Då baronen yttrade dessa ord, tycktes han
föga bekymra sig om att inhemta sin dotters
tanke angående denna förening.
— Hvad dig beträffar, min unge vän, tillade
baronen, vändande sig till chevaliern, skall du
stiga till häst, begifva dig till Portes, för att
helsa på din kusin, och laga att du blir uppas-
sad och kommer i åtnjutande af de beqvämlig-
heter du önskar. Mitt hem är, såsom jag redan
sagt, nu och alltid ditt.
—- Ni är allt för god, svarade chevaliern.
En timma derefter infann han sig vid Portes
och erfor att fröken de Pons ridit ut, åtföljd
af sina två vindthundar; Han slog sig då ned
vid en eldbrasa och sammanskref följande bref:
Till öfverste Leon, Paris.
Min käre öfverste!
Jag tror, ni handlat ganska klokt, då ni ut-
nämnt mig till er närmaste man. Jag är, så
vågar jag åtminstone tro, näst efter er, det bästa
hufvudet i vårt hedervärda förbund, och det
sätt, hvarpå jag uppfört mig mot den stackars
generalen, bör derpå gifva er bästa boviset.
Ni vet, att generalen i sin dödsstund an-
förttrodde mig ett grannlaga uppdrag. Jag
har skyndsamligen uträttat detsamma; ty jag
hoppades att sålunda försona min onkel oeh
äsyo kunna närma mig min kusin, hvilken, så-