DET HEMLIGA FÖRBUNDET VICOMTE PONSON DU TERRAIL. (Forts. fr. föreg. n:r.) Han höll under mina ögon ett kort, hvarpå jag läste: Kapten Lambert. Detta namn var mig obekant; jag ville fråga generalen, men han himsdrade mig derifrån genom att säga: — Gud ensam får veta hvad denne usling sagt; i morgon duellerar jag med honom, oeh ni skall blifva min sekundant. Chevaliern afbröt ännu en gång sin berättelse. Herr de Montgory lyssnade allijemt, oeh hans hjerta bultade häftigt. Så hög tanke hade han: emellertid om sin slägt, att han ej kom att tänka på det en Flars kunde falla i en duell. — Dagen derpå, fortsatte ehevaliern, lemnade vi i gryningen hotellet och begåfvo oss till mötesplatsen, der våra motståndare redan infunnit sig. Kapten Lambert, som var en ung man, hade till sekundant en person, som tycktes vara omkring femtio år. Sedan de vanliga helsningarne blifvit vexlade, dregos värjorna och de begge motståndarne satte sig en garde... Chevaliern tystnade. Herr de Montgory hade stigit upp och blifvit blek såsom ett lik. — Vidare, sade han, vidare! — Generalen, som utmärkt väl skötte sin värja, hade funnit en sig värdig motståndare; han förlorade sin kallblodighet och anföll kaptenen med raseri. Efter en stunds förbittrad kamp hördes ett skri, generalen lät värjan sjunka och förde handen till bröstet. Jag mottog honom i mina armar. Jag fryser, sade han. Jag dör. Skynda till Montgory, uppsök Flars