DET HEMLIGA FÖRBUNDET
VICOMTE PONSON DU TERRAIL.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Han höll under mina ögon ett kort, hvarpå
jag läste: Kapten Lambert.
Detta namn var mig obekant; jag ville fråga
generalen, men han himsdrade mig derifrån ge-
nom att säga:
— Gud ensam får veta hvad denne usling
sagt; i morgon duellerar jag med honom, oeh
ni skall blifva min sekundant.
Chevaliern afbröt ännu en gång sin berättelse.
Herr de Montgory lyssnade allijemt, oeh hans
hjerta bultade häftigt. Så hög tanke hade han:
emellertid om sin slägt, att han ej kom att
tänka på det en Flars kunde falla i en duell.
— Dagen derpå, fortsatte ehevaliern, lemnade
vi i gryningen hotellet och begåfvo oss till mö-
tesplatsen, der våra motståndare redan infun-
nit sig.
Kapten Lambert, som var en ung man, hade
till sekundant en person, som tycktes vara om-
kring femtio år. Sedan de vanliga helsningarne
blifvit vexlade, dregos värjorna och de begge
motståndarne satte sig en garde...
Chevaliern tystnade. Herr de Montgory hade
stigit upp och blifvit blek såsom ett lik.
— Vidare, sade han, vidare!
— Generalen, som utmärkt väl skötte sin
värja, hade funnit en sig värdig motståndare;
han förlorade sin kallblodighet och anföll kap-
tenen med raseri. Efter en stunds förbittrad
kamp hördes ett skri, generalen lät värjan sjun-
ka och förde handen till bröstet. Jag mottog
honom i mina armar. Jag fryser, sade han.
Jag dör. Skynda till Montgory, uppsök Flars