DET HEMLIGA FÖRBUNDET VICOMTE PONSON DU TERRAIL. (Forts. fr. föreg. n:r.) — Jag återkommer till mina teorier, fortfor herr VAsti. När man är på väg, har man icke rättighet att stanna här och der samt vända hufvudet åt höger och venster; man måste egentligen lägga an på att nå sitt mål. De första stegen äro kanske de mest påkostande, men man tager sig, såsom det heter, efterhand. När ni nästa gång får något uppdrag aföfversten, skall ni få se att ni med mycket större glädje än nu skall skynda att uträtta detsamma. — Huru gammal är ni? frågade Gontran i sin tur. — Trettiofem år. Jag är en gubbe i jemförelse med er. Gontran spratt till, när han såg denne roud utan hjerta eller skäl skratta. — Hvart vill ni komma? frågade han honom. — Till detta: när ändamålet är angeläget, betyda medlen föga. Vi ha tjenat er; nu är det er tur att tjena oss. —Ni vill således omsider säga mig hvad man döma gång fordrar att jag skall göra? — Ja. — Öfversten har försäkrat mig att det icke är fråga om någon duell. — Han har sagt sannt. Gontran ryste ofrivilligt, då han i ehevalierns anlete märkte detta Mefistofeles-leende, som man finner hos män, hvilka icke rygga tillbaka för någon ytterlighet. — Huru tycker ni om min kusin, käre markis? — Hon är förtjusande, svarade Gontran. — Nåväl, då blir allt ert uppdrag lätt nog. — Hvad menar ni?