DET HEMLIGA FÖRBUNDET
VICOMTE PONSON DU TERRAIL.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
— Jag återkommer till mina teorier, fortfor
herr VAsti. När man är på väg, har man icke
rättighet att stanna här och der samt vända
hufvudet åt höger och venster; man måste egent-
ligen lägga an på att nå sitt mål. De första
stegen äro kanske de mest påkostande, men man
tager sig, såsom det heter, efterhand. När ni
nästa gång får något uppdrag aföfversten, skall
ni få se att ni med mycket större glädje än nu
skall skynda att uträtta detsamma.
— Huru gammal är ni? frågade Gontran i
sin tur.
— Trettiofem år. Jag är en gubbe i jem-
förelse med er.
Gontran spratt till, när han såg denne roud
utan hjerta eller skäl skratta.
— Hvart vill ni komma? frågade han honom.
— Till detta: när ändamålet är angeläget,
betyda medlen föga. Vi ha tjenat er; nu är
det er tur att tjena oss.
—- Ni vill således omsider säga mig hvad
man döma gång fordrar att jag skall göra?
— Ja.
— Öfversten har försäkrat mig att det icke
är fråga om någon duell.
— Han har sagt sannt.
Gontran ryste ofrivilligt, då han i ehevalierns
anlete märkte detta Mefistofeles-leende, som
man finner hos män, hvilka icke rygga tillbaka
för någon ytterlighet.
— Huru tycker ni om min kusin, käre markis?
— Hon är förtjusande, svarade Gontran.
— Nåväl, då blir allt ert uppdrag lätt nog.
— Hvad menar ni?