ro det jag vistades alldeles ensam i en liten koja, hvilken jag förhyrt i Saint-Pierre, viss om att du skulle komma och glädja mig i min ensamhet. När han väl anländt hit, tänkte jag, skall jag nog skingra hans betänkligheter... — De äro redan skingrade, sade markisen artigt, i det han bugade sig för den unga fliekan. Denna steg nu af hästen och lät sig ledas af sin kusin, för hvilken hon under den korta promenaden till slottet berättade nattens hemska tilldragelser. Gontran gick några steg efter paret; han hade blifvit dyster och tankfull; ty han erinrade sig att chevalier VAsti älskade sin kusin, fröken de Pons, och han gissade att förbundet tillämnade honom någon föga angenäm rol i det drama som nu förbereddes. XVII. Herr baron de Pons, med hvilken vi snart skola göra närmare bekantskap, hade lagt sig qvällen förut, öfvertygad om att hans dotter stannat öfver natten på Beguäe hos grefvinnan dt Oisy. Han hade bedt chevalier VAsti stiga till häst vid daggryningen och rida sin kusin till mötes. Också hade baronen, uttröttad som han var af den föregående dagens jagt, ännu ieke vaknat, när ehevaliern, fröken de Pons och Gontran ankommo till Portes; och hans dotter, som ansåg olämpligt att väcka honom, drog sig tillbaka till sitt enskilda rum, lemnande markisen och chevaliern ensamma. Herr VAsti tog då Gontran med sig uti parken. — Jag ber er om förlåtelse, sade han till honom, för att jag nyss i min kusins närvaro kallade er för du, men det är nödvändigt att man här. på slottet tror oss vara gamla intima