ro det jag vistades alldeles ensam i en liten
koja, hvilken jag förhyrt i Saint-Pierre, viss
om att du skulle komma och glädja mig i min
ensamhet. När han väl anländt hit, tänkte jag,
skall jag nog skingra hans betänkligheter...
— De äro redan skingrade, sade markisen
artigt, i det han bugade sig för den unga fliekan.
Denna steg nu af hästen och lät sig ledas
af sin kusin, för hvilken hon under den korta
promenaden till slottet berättade nattens hemska
tilldragelser.
Gontran gick några steg efter paret; han
hade blifvit dyster och tankfull; ty han erin-
rade sig att chevalier VAsti älskade sin kusin,
fröken de Pons, och han gissade att förbundet
tillämnade honom någon föga angenäm rol i det
drama som nu förbereddes.
XVII.
Herr baron de Pons, med hvilken vi snart
skola göra närmare bekantskap, hade lagt sig
qvällen förut, öfvertygad om att hans dotter
stannat öfver natten på Beguäe hos grefvinnan
dt Oisy. Han hade bedt chevalier VAsti stiga till
häst vid daggryningen och rida sin kusin till
mötes. Också hade baronen, uttröttad som han
var af den föregående dagens jagt, ännu ieke
vaknat, när ehevaliern, fröken de Pons och
Gontran ankommo till Portes; och hans dotter,
som ansåg olämpligt att väcka honom, drog sig
tillbaka till sitt enskilda rum, lemnande markisen
och chevaliern ensamma.
Herr VAsti tog då Gontran med sig uti
parken.
— Jag ber er om förlåtelse, sade han till
honom, för att jag nyss i min kusins närvaro
kallade er för du, men det är nödvändigt att
man här. på slottet tror oss vara gamla intima