DET HEMLIGA FÖRBUNDET
VICOMTE PONSON DU TERRAIL.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Men fånen stannade icke. Han rusade framåt
med otrolig hastighet. Damens fara blef allt
större; tanken härpå eggade Gontran till för-
dubblade ansträngningar, och efter ett par mi-
nuters jagt, lyckades han hinna upp röfvaren,
hvilken han fattade och qvarhöll med sin starka
arm.
— Hon tillhör mig! mumlade fånen andfådd.
Jag har ju trehundra francs!
Flickan gjorde de mest förtviflade försök att
frigöra sig ur jättens armar och ropade till
Gontran:
— Rädda mig... rädda mig ur denne olyck-
lige ganues vald...
Vader den tid Goptran de hLacy gjorde krigs-
tieust, ansåvs han för en at de starkaste och
vigasto blana Oficerarne, vaktadt han var liten
till växten.
Ehuru jätten var mer än ett hufvud längre
än markisen oeh det såg ut som vore det en
ren omöjlighet för denne att kunna rycka offret
ur röfvarens händer, visade sig dock snart att
Nicou denna gång fått en motståndare, hvilken
han hade svårt att bekämpa; ty plötsligen fick
han ett slag i pannan med den påföljd att han
för ett ögonblick döfvades. Han släppte dervid
damen, som hade nog själsnärvaro till att be-
gagna tillfället och fly några steg bortåt. När
jätten åter hemtat sig, stod han midt framför
en man, som mätte honom med blicken.
Han igenkände markisen, sin välgörare; men
raseriet och förtviflan hade beröfvat honom: all
besinning och fördubblat hans herkuliska styrka,