mycket, ty då blir man bet. Denna regel hade tvifvelsutan kyrkoherden i Bara i förhållande till sitt Domkapitel kommit att förgäta. Kyrkoherden i Halmstad skötte deremot sina kort bättre, ifall man får begagna en sådan liknelse om en andlig mans verksamhet. Fredagen den 22:dre mars 1867 uppträdde prosten Johan Damiel Hindbäck på predikstolen i Södra Åby kyrka, för att hålla passionspredikan öfver 2:dra akten af Christi pinos historia. Med matt stämma började han uppläsa samma akt, och då han hann till de orden: fmen honom syntes en engel af himmelen, som styrkte honom, sade döden amen, och den gamle predikanten måste sluta. På samma predikstol hade han för mera än ett halft sekel sedan hållit sin första predikan. Nu fick han der icke afsluta sin sista. Prosten Hindbeck blef kyrkoherde i Hemmesdynge och 8. Åby församlingar den 26 augusti 1830 och tillträdde detta sitt pastorat den 1:ste maj påföljande år. Han hade alltså innehaft pastoratet i 36 år, och under hela denna tid aldrig haft något cembetsbiträde. Under. sina första prestår tjenstgjorde han äfven inom nämnde församlingar, åt hvilka han egnade en förekommande beställsamhet både i timligt och andligt afseende. Icke underligt, att han var af dem mycket värderad. Detta ådagalades offentligen genom den dyrbara present af silfver, som honom för få år sedan förärades. Prosten Hindbeck var icke en prest af vår tid. Han liknade snarare någon af presterna i gamla testamentet, t. ex. en Eli. I sitt umgängessätt var han flärdlös och nedlåtande, måhända någon gång mera än hans presterliga värdighet borde tillåta. Afven hade han en mängd egenheter. Till dem hörde isynnerhet hans egendomliga sätt att ådagalägga respekt mot sin närmaste förman. Prosten IHindbeck var son af prosten Olof Hindbeck i Ö. Wemmenhög och född derstädes den:23 maj 1790. Sin faders minne egnade han den mest sonliga pietet. Prosten Hindbeck var en stor fotgängare. Inpå sena ålderdomen kunde han tillryggalägga Hera mil till fots. Mellan sina kyrkor vandrade han ganska ofta. Det hände äfven, att han begaf sig till fots till städerna Malmö och Ystad, belägna nära 4 mil från hans hem. Prosten Hindbeck var skicklig åkerbrukare och egde äfven skicklighet i trädgårdsskötsel. Ian hade anlagt en stor trädgård, den största måhända vid något pastorsboställe i Skåne. Det utgjorde hans förnöjelse att föra besökande kring i de lummiga allterna samt till det för sina gäster dukade bordet i någon vänlig berså. Stor gästfrihet rådde i hans hus, och aldrig gick någon fattig utan allmosa från hans dörr. I Helsingborg afled den 30:de maj 1867 kyrkoherden vid Östra Herrestads och Ingelstads församlingar Ake Petter Malmqvist, hunnen till en ålder af 73 år. Han hade flyttat från sitt pastorat, hvilket han innehaft sedan den 1 maj 1846. Den verksamhet han der utöfvat omfattade företrädesvis jordbruket fvid prestgården. I detta hänseende, och måhända förnämligast i detta, lemnar han efter sig ett oförgätligt minne. Ett lika, om icke ännu större beröm för ekonomisk verksamhet, tillkommer kontraktsprosten öfver Harjagers härad, kyrkoherden vid Norrviddinge och Dagstorps församlingar Anders Jesper Möller, som lemnade detta jordiska den 16:de juli 1867. Han egde en sällsynt förmåga att föröka de timliga egodelarne, hvilket i allmänhet faller sig svårt för presten. Men för honom föll sig icke något svårt, om icke att draga kamelen genom nålsögat. Med rastlös ifver verhade han för sitt och de sinas bästa. Han var vid sin död 74 år gammal och hade innehaft sitt pastorat i nära 30 år. Af det lärda triumviratet i Gärds härad var tvifvelsutan prosten och kyrkoherden vid Köpinge och Lyngsjö församlingar doktor Per Johan Böklin den lärdaste. Vi våga till och med förmena, att han var den lärdaste kyrkoherden i stiftet, theologie-doktorerna knappt undantagne. Han studerade under hela sin lefnad och studerade nästan allt. Till och med Muselmännens Koran hade han studerat. Långt in på nätterna kunde han sitta vid sin bok och sin pipa. Han var en väldig rökare, och tobaksmolnet var det enda moln, som lägrade sig kring hans lugna panaa. Under den tid han var rektor vid läroverket i Kristianstad ville engång hans disciplar, hvilka alla voro honom innerligt tillgifne, bereda honom en fägnad på hans födelsedag. De hade då köpt en hel kista med röda rosor, d. v. s. tobakskarduser med detta namn. På den tiden vistades han ofta hos sin värderade vän expeditions-sekreteraren Elis Ljunggren, hvilken bebodde en af farmerna under Araslöfs herresäte. Nära denna farm reste sig en hög stenpelare med följande inskription: Åt Carl Adam Wrangel. För hvad? På förslag afen af disciplarne formerades en pelare af de röda rosorna, oeh placerades denna på rektorns skrifbord samt försågs med en så lydande inskription: Åt vår käre rektor. För hvad? Det välmenande skämtet kom honom att le, hvilket annars sällan inträffade, åtminstone icke i disciplarnes närvaro. Såsom rektor åtnjöt Böklin stort anseende, icke blott för mån Ian dAnA sudban kKfonn Jur ana fidoArlkina