ställt i ett hörn, hvarefter han, utan att säga
ett ord och utan att ens se på markisen, Öpp-
nade dörren och lemnade gästgifvaregården.
— Följ honom, sade gäsigifvaren till Gon-
tran. Måkända kommer han att tala till er
under vägen. Han brukar ha sina syner vid
den här tiden.
En dräng stod på gården, hållande en sad-
lad häst. Gontran satte sig upp på denna och
följde sin besynnerlige reskamrat. Det var
ännu dager, men natten nalkades med stora steg.
Under den första timman öfverlemnade sig Gon-
tran helt och hållet åt sina sorgliga tankar och
vexlade icke ett ord med fånen.
Denne gick med käpp i handen och så fort,
att markisen måste sätta sin häst i traf, för
att icke bli efter. Gång efter annan strök Ni-
cou sitt hår tillbaka, emedan det sattes i rö-
relse genom hans häftiga promenad och föll
ned öfver ansigtet. Derpå fortsatte han att
gå, utan att synas märka, det han hade en
ryttare bakom sig.
När de hunnit in i skogen, var det redan
mörkt. Det var med möda Gontran de Laey
bibehöll fånen i sigte; ty om denne blott kom
tio å tjugu stog ifrån honom, kunde han icke
se honom.
Hvad Nicou beträffar, tycktes han blifva en
helt annan mennirka, så snart natten inbrutit.
Han vände sig hastigt till markisen och sade:
— Vi få icke se prinsessan i natt, tror jag...
Härvid utbrast han i skratt, ett skratt, så
gällt och onaturligt att Gontran nästan ryste
dervid.
— Om hvilken prinsessa talar du? frågade
han honom.
— Jo, om den prinsessa, som älskar mig,
kan väl ers nåd begripa.
— Aha! sade Gontran leende, du är älskad
af en prinsessa, min gosse?