ställt i ett hörn, hvarefter han, utan att säga ett ord och utan att ens se på markisen, Öppnade dörren och lemnade gästgifvaregården. — Följ honom, sade gäsigifvaren till Gontran. Måkända kommer han att tala till er under vägen. Han brukar ha sina syner vid den här tiden. En dräng stod på gården, hållande en sadlad häst. Gontran satte sig upp på denna och följde sin besynnerlige reskamrat. Det var ännu dager, men natten nalkades med stora steg. Under den första timman öfverlemnade sig Gontran helt och hållet åt sina sorgliga tankar och vexlade icke ett ord med fånen. Denne gick med käpp i handen och så fort, att markisen måste sätta sin häst i traf, för att icke bli efter. Gång efter annan strök Nicou sitt hår tillbaka, emedan det sattes i rörelse genom hans häftiga promenad och föll ned öfver ansigtet. Derpå fortsatte han att gå, utan att synas märka, det han hade en ryttare bakom sig. När de hunnit in i skogen, var det redan mörkt. Det var med möda Gontran de Laey bibehöll fånen i sigte; ty om denne blott kom tio å tjugu stog ifrån honom, kunde han icke se honom. Hvad Nicou beträffar, tycktes han blifva en helt annan mennirka, så snart natten inbrutit. Han vände sig hastigt till markisen och sade: — Vi få icke se prinsessan i natt, tror jag... Härvid utbrast han i skratt, ett skratt, så gällt och onaturligt att Gontran nästan ryste dervid. — Om hvilken prinsessa talar du? frågade han honom. — Jo, om den prinsessa, som älskar mig, kan väl ers nåd begripa. — Aha! sade Gontran leende, du är älskad af en prinsessa, min gosse?