de lefvat och sträfvat för något stort mål, som helt och hållet tagit deras krafter i anspråk, plötsligen få ögonen öppna och låta sig tjusas af unga, oskyldiga flickor. Ett sakta ljud hördes från ingången till tältet, och herr de Ruvigny upplyftade hufvudet. — Herr general... sade en ung officer, i det han ödmjukt bugade sig. — Nå, hvad har ni nu för ärende! afbröt honom Ruvigny häftigt. — En jägaretrupp har angripit ett arabiskt läger och der tagit några fångar. — Godt, hvar äro de? — Vi ha dem här, herr general. Men jag har någonting annat att tala om för er. In af de arabiska fångarne har under vägen inlåtit sig i ett samtal med den löjtnant, som förde befälet öfver ryttarne och som förstår arabiska rätt bra. Han har gifvit honom en ganska märkvärdig underrättelse, som synes röra kapten Lemblins besynnerliga försvinnande. Då generalen hörde detta namn uttalas, spratt han till. — Huru! utbrast han, skulle denne arab veta hvad det har blifvit af den olycklige kaptenen. — Ja, herr general. — Kapten Lemblin var en utmärkt officer, fortfor generalen. De män öfver hvilka han förde kommandot sågo honom taga plats i truppens sista led. Den ryttare, som red vid hans sida, insomnade, och när han vaknade var kaptenen borta. Hästen fanns qvar i ledet, men sadeln var tom. Hvad har det väl blifvit utaf honom? Månne han har insomnat och haft den oturen -att falla ned bland några täta buskar samt blifva mördad af gömda araber? Officern betraktade generalen. — Låt höra, sade herr de Ruvigny, hvad ni har att förkunna mig. — Enligt de uppgifter araben lemnat har en