de lefvat och sträfvat för något stort mål, som
helt och hållet tagit deras krafter i anspråk,
plötsligen få ögonen öppna och låta sig tjusas
af unga, oskyldiga flickor.
Ett sakta ljud hördes från ingången till täl-
tet, och herr de Ruvigny upplyftade hufvudet.
— Herr general... sade en ung officer, i det
han ödmjukt bugade sig.
— Nå, hvad har ni nu för ärende! afbröt
honom Ruvigny häftigt.
— En jägaretrupp har angripit ett arabiskt
läger och der tagit några fångar.
— Godt, hvar äro de?
— Vi ha dem här, herr general. Men jag
har någonting annat att tala om för er. In
af de arabiska fångarne har under vägen inlå-
tit sig i ett samtal med den löjtnant, som förde
befälet öfver ryttarne och som förstår arabiska
rätt bra. Han har gifvit honom en ganska
märkvärdig underrättelse, som synes röra kap-
ten Lemblins besynnerliga försvinnande.
Då generalen hörde detta namn uttalas, spratt
han till.
— Huru! utbrast han, skulle denne arab veta
hvad det har blifvit af den olycklige kaptenen.
— Ja, herr general.
— Kapten Lemblin var en utmärkt officer,
fortfor generalen. De män öfver hvilka han
förde kommandot sågo honom taga plats i trup-
pens sista led. Den ryttare, som red vid hans
sida, insomnade, och när han vaknade var kap-
tenen borta. Hästen fanns qvar i ledet, men
sadeln var tom. Hvad har det väl blifvit utaf
honom? Månne han har insomnat och haft den
oturen -att falla ned bland några täta buskar
samt blifva mördad af gömda araber?
Officern betraktade generalen.
— Låt höra, sade herr de Ruvigny, hvad ni
har att förkunna mig.
— Enligt de uppgifter araben lemnat har en