mål att rymma och som i egenskap af trup-
pens högste befälhafvare, hade tillfälle att följa
sina nycker, huru mycket han behagade, tog
plats i sista ledet bredvid en underofficer, som
förut tjenat under hans kommando och lärt
känna honom, såsom en tapper militär.
För att läsaren skall fatta det följande, torde
böra tillkännagifvas att det, i anseende till vä-
gens smalhet, var blott två ryttare i hvarje
led. Efter ungefär en timmas ridt somnade
den man, hvilken red vid Hectors sida.
— Ah! sade denne till sig sjelf, han sofvert
lumpen tyckes bistå mig. Om han nu föll
ur sin sadel och jag icke gåfve akt derpå,
kunde det ju möjligen hända, att vi sett honom
för sista gången. Jag skall i hans ställe för-
svinna. Min häst skall naturligtvis, såsom alla
kavallerihästar, fortfarande hålla sig i ledet,
utan afseende på, att ingen ryttare trycker
hans rygg. När min sidokamrat vaknar, skall
han göra allarm och tillstå att han tagit sig
en lur. Då skall man tro att jag gjort sam-
maledes, blifvit stelfrusen och fallit ned på mar-
ken samt svimmat. Man skall vända tillbaka,
för att få reda på mig, men man skall icke
finna mig. Då skall man tro att jag blifvit
dödad af araber och att min krupp blifvit ka-
stad mellan några buskar eller nedgräfd i jorden.
Och Hector steg af hästen mycket sakta och
försigtigt. Hvad han förutsett inträffade ock-
så: hans häst fortfor att springa bredvid den
afsomnade officerens.
Kaptenen hade, såsom man redan vet, en viss
lokalkännedom i dessa aflägsna trakter. Han
visste att tre franska mil från det ställe, der
han lemnade sqvadronen, befann sig ett arabiskt
läger. Han styrde sin kosa direkte dit, smy-
gande sig mellan buskarne, och stannade så
ofta han hörde ett ljud. Det var icke längre
araberna han fruktade, utan han var rädd för